Kvinnor som inte tystnar
Antalet kvinnomord ökar i Nicaragua. Mellan januari och september i år mördades åtta kvinnor bara i Matagalpa-departementet. Samtidigt blir kvinnorörelsen allt argare. Grupo Venancia är en av de organisationer som fortsätter kämpa mot våldet.
Det har precis hunnit bli mörkt i Piedra Colorada, utanför Matagalpa i norra Nicaragua. 25-åriga Jasmina Pérez Martínez lämnar sin brors hus för att gå hem till sin brorsdotter och låna en kopp salt och lite bönor till middagen. Vägen är inte lång, hon kan den utantill. Det borde gå fort. En halvtimme senare hittas Jasmina död vid floden i byn. Hon ligger i en blodpöl, med halspulsåldern avskuren och två fingrar avhuggna av en machete. Klockan är halv sju på kvällen den 2 september och nu är de åtta – de kvinnor som har mördats i Matagalpa det här året.
Kvinnorättsorganisationen Grupo Venancia beskriver kvinnomordet som ”det mest extrema av alla dåd som kvinnor utsätts för, endast för att de är kvinnor”.
Gruppen har sitt högsäte i centrala Matagalpa och sedan snart två år tillbaka utför de återkommande demonstrationer mot kvinnomorden, eller los femicidios, som det heter i Centralamerika.
− De här kvinnorna har inte bara mördats, de har mördats under väldigt grymma former, säger Paz Aráuz, 39 år, utbildare och terapeut på Grupo Venancia.
Största delen av kvinnorna blev också våldtagna och några av dem var gravida när de mördades. I de flesta av fallen var mördaren kvinnans pojkvän eller make.
Begreppet femicidio är något relativit nytt i Nicaragua. Kvinnorättsorganisationerna började använda det kring 2006, då antalet mördade kvinnor hade ökat under några år. Tidigare gick kvinnomordet under benämningen ”dråp”, men det krävdes ett eget namn för att befästa att det rörde sig om särskilt brutala mord, som bara kvinnor utsätts för.
− Det är viktigt att tala om att det här inte är vilket brott som helst. Det är en alarmerande situation, men polisen och rättsväsendet sköter det ofta inte på ett konsekvent sätt, de är väldigt passiva och prioriterar inte de här fallen. Paz Aráuz berättar att flera av kvinnorna hade gjort anmälningar om våld innan de blev mördade.
− Om polisen hade tagit anmälningarna på allvar, hade kvinnorna kanske levt i dag.
I Matagalpa finns, liksom i många andra län, sedan 90-talet en speciell avdelning hos polisen som ska behandla brott mot kvinnor och barn. Många av de som arbetar där har särskild utbildning och det finns även en handbok över hur man tar emot anmälningar om våld. Ändå leder långt ifrån alla fall till en juridisk process.
−Det finns personer både inom polisen och åklagarväsendet som försöker underlätta hur man hanterar våld mot kvinnor, problemet är att de inte kommer överrens med resten av rättsväsendet. Fortfarande är det allt för många som inte tror på kvinnan, säger Paz Aráuz.
Rebeca Centeno anser att man ska arbeta mera med män för att förebygga våldet
Rebeca Centeno, docent och forskare i genusvetenskap på universitet UCA i Managua, menar att det finns flera anledningar till att polisanmälningarna inte följs upp ordentligt.
- Polisen har för knappa resurser för att behandla anmälningarna professionellt. ”Vad gjorde ni som fick er man att misshandla er?”, kan vara en fråga som ställs till en misshandlad kvinna. Indirekt får kvinnan skulden för det som hänt.
Rebeca Centeno anser också att fattigdomen spelar in.
− Om mannen hamnar i fängelse förlorar kvinnan de ekonomiska resurser som han bidrog med. Dessutom ska hon på något sätt också ta sig an honom, föra mat till honom. Varför förväntas hon göra det? Så hon kanske kommer till slutsatsen: ”Men han slog mig bara”, och tar tillbaka sin anmälan.
Paz Aráuz tror att männen har ett större behov av att uttrycka sina macho-attityder nu än innan antalet kvinnorättsorganisationer började öka under det tidiga 90-talet. För många män är det provocerande att nicaraguanska kvinnor har blivit bättre på att kräva sina rättigheter och att de tar fler och fler initiativ, som till exempel till att avsluta en våldsam relation.
− Vi kvinnor är inte tysta längre och det gillar de inte, därför måste de ta till mer våld för att visa att de bestämmer.
Rebeca Centeno har liknande teorier.
− Landsbygden runt Matagalpa och Jinotega hör till de områden där kvinnorättsorgansationerna har arbetat mest för att förebygga våldet. Men resultaten har ofta varit emotsägande; man upplever mera våld nu än förr. Hur kan man förklara, att en kvinnlig förkämpe för kvinnornas rättigheter blir knivhuggen till döds av sin egen tidigare svärson? Det handlade om en mans svar på att känna sig pressad.
Rebecca Centeno menar att man borde arbeta mera med männen i de våldsförebyggande projekten.
− Till manligheten hör att mannen ska försörja hemmet. Och om utvecklingsprojektens målgrupp är kvinnor, så går resurserna till kvinnorna. Männen känner att de blir fråntagna sin traditionella roll, de upplever att deras manlighet blir hotad, därför reagerar de med våld eller med att överge familjen.
Från år 2000 och framåt har många kvinnorättsorganisationer sett en ökning av det generella våldet mot kvinnor i Nicaragua. Våldet syns numera inte bara i hemmet, det har även ökat på arbetsplatser och i skolor.
Paz Aráuz tror att en stor del av den våldssituation vi ser i dag i Nicaragua började under 90-talet. Efter att sandinistpartiet förlorat valet 1990 följde en svår period då människor emigrerade till USA för att söka arbete.
− Många stannade där och lärde sig en annan, mer våldsam, kultur. Sen återvände de och formade ungdomsgäng, ”pandillas”, som började våldföra sig på hela samhället,säger Paz Aráuz.
Hon tycker att det finns en generell kris i landet, där faktorer som stor arbetslöshet, fattigdom och ”bristen på tillgång till rättvisa”, skapar en desperation hos människor som gör att våldet ökar.
− De som styr det här landet utövar själva våld, som Daniel Ortega till exempel, men de är inte straffade och det ger dem mer makt. De är immuna mot rättssystemet.
Paz Aráuz påpekar att det institutionella våldet drabbar kvinnor hårdast. Det faktum att man totalförbjudit abort ser hon som ett våldförande i sig.
− Genom att förbjuda abort dömer man oss till döden.
Kvinnorättsorganisationerna tillsammans med Centrumet för mänskliga rättigheter och organisationer som arbetar för barns och ungdomars rättigheter är de som har visat störst motstånd mot abortförbudet i Nicaragua. Det finns även gott om röster inom hälsosektorn som är mot förbudet, främst på grund av statistik som tyder på att många kvinnoliv hade kunnat räddas om möjligheten till laglig abort fortfarande hade funnits.
Trots stora nationella ansträngningar att försöka minska antalet kvinnor som dör på grund av graviditetskomplikationer var siffran under förra året hög – inte mindre än 115 fall. Största delen av dem kom från fattiga landsbygdsområden med dålig tillgång till vård, hälsoinformation och preventivmedel.
På Grupo Venancia är det flera av de anställda som har egna erfarenheter av att leva i en våldsam relation, även Paz Aráuz. Under flera år befann hon sig i ett förhållande som var en blandning av kärlek, hot och misshandel. Det var en från-och-till-relation utan synbart slut, som lämnade tre barn efter sig.
Paz Aráuz var bara 15 år när hon förälskade sig i mannen som är far till hennes barn. Året var 1984 och "det var vackert och kärleksfullt".
− Det gick kanske fyra månader, sen började han kontrollera mig, hålla koll på var jag var, såg till att jag inte gick ut med mina vänner.
Paz Aráuz historia följde det som brukar kallas våldsspiral. Förhållandet gick mellan kärlek, våld, ånger och återförening. Det var först när hon fick reda på att hon väntade sitt tredje barn som något började förändras.
− Jag hade velat äta p-piller innan, men min pojkvän sa att de gav cancer i magen så jag vågade aldrig ta dem.
Hon var inte längre lika förblindad. Relationen fortsatte på samma våldsamma sätt som tidigare, och Paz Aráuz mådde allt sämre. När hon var 20 år, födde hon sin tredje son. Tiden som följde blev jobbig. Till slut kom en punkt då hon inte ville längre.
− En morgon ville han att jag skulle stryka en av hans skjortor och jag sa nej, det kunde han göra själv. Då gav han mig en spark mot ögat. Sen kom min familj och min mamma jagade ut honom med en sopborste. Efter det tog det slut.
Att prata om våld tar tid. Det tar också tid att förstå vad det är man lever i.
− Då visste jag inte vad jag hade för rättigheter, jag förstod egentligen inte vad våld innebar, säger Paz Aráuz.
Grupo Venancia utanför Matagalpas polisstation
Så blir det torsdag i Matagalpa och Grupo Venancia gör sig klara inför ännu en demonstration mot kvinnomorden. Tillsammans med Matagalpas kvinnonätverk och ett antal andra organisationer står de varje vecka utanför polisstationen med sina banderoller. Mot himlen sträcker sig åtta svarta silhuetter med namn på – en för varje kvinna som mördats. Från en högtalare i en bil hörs demonstrationens slagord.
-Inga fler döda kvinnor på grund av vare sig kvinnomord eller påtvingat moderskap, och syftar på abortförbudet.
− Det här får folk att lägga märke till vad som händer, säger Paz Aráuz. Det har motiverat fler kvinnor att anmäla, och i någon mån har det också förbättrat uppföljningen av de fall som man faktiskt tagit sig an hos polisen.
Men det är fortfarande inte tillräckligt. Ännu har bara fyra av åtta mördare straffats i Matagalpa.
−Tro inte att kärlek ska vara en uppoffring, lev för din egen skull, inte för att skaffa barn, men framför allt: var aldrig tyst!, råder Paz Aráuz alla kvinnor som blir misshandlade.
Text och foto: Erika Brenner och Anna Carlén
