Våldet i bönkrisens spår

Att kunna odla sina egna bönor är viktigt för småbrukarna i Nicaragua.

Gallo pinto, ris och bönor stekta tillsammans, är något av en nationalrätt i Nicaragua. Riset och bönan utgör basfödan i nästintill alla hem. Bönan är således en av de viktigaste komponenterna i vardagslivet. Men alla har inte samma tillgång till den. 

Familjen Sandoval Meza i byn Miravalle odlar bönor för egen konsumtion. Med solens första strålar börjar jag och Angelica, min handledare och värdsyster, med ivriga steg ta oss upp mot vulkanen Mombacho och värdfamiljens bönodling.

På vägen upp mot vulkanen har familjen en markyta på 2,2 hektar som kostar dem uppemot 1000 cordobas, ungefär 300 svenska kronor, per år. En liten yta som med en god skörd kan försörja dem med bönor större delen av året. Även om summan pengar och det tidskrävande arbetet tär på familjens ekonomi instämmer alla tre i familjen - Hector, Luisa och Angelica - att det är värt mödan. Speciellt i dessa tider när vinterns besvärliga torka har lett till sämre skördar runt om i landet och bidragit till att priset på bönor har stigit ofantligt - i byn talar folk om "den hårda bönkrisen". Många andra i området gör som familjen Sandoval Meza och odlar för egen konsumtion. Men alla har inte tillgång till mark. Det blir allt vanligare i området att marken säljs till utlänningar och privata utländska företag. 

Bönsjälkar.Under mitt och Angelicas besök på vulkanen var bönskidorna fortfarande gröna. När de gått från gröna till röda eller vita, beroende på bönsorten, är de redo att skördas.

Bönorna odlas och skördas två gånger om året. Familjen sparar en del av bönorna från skörd till skörd för att plantera på nytt.

Att ha en bönodling kräver att en med kärlek tar hand om och ständigt har uppsyn över bönplantorna. Hector Sandoval besöker odlingen minst två gånger i veckan efter att bönorna satts i jorden, för att se ifall det dykt upp skadeinsekter som äter bladen och bönorna. Hector påpekar att han endast använder bekämpningsmedel en till två gånger per skörd och då ytterst lite. Detta av två anledningar: för det första är medlet dyrt och för det andra, som han förklarar det, "det är en stor hälsofara för oss, men framförallt en stor fara för jordens och bönornas hälsa".

Efter 1,5 till 2,5 månader, beroende på bönsorten, rycks bönplantorna upp med rot och allt och placeras i små pyramidliknande högar för att torka. Vanligtvis görs detta på plats uppe i bergen och när skidorna är beigefärgade, men denna gång rycktes plantorna upp alldeles för tidigt och togs ner för berget till huset nere i Miravalle. Familjen behövde ha uppsyn över dem. Nätterna innan hade stora delar av bönorna försvunnit från odlingen.

Hector står med nedsänkt huvud: "det är krisen och fattigdomen" förklarar han, "folk har inte råd att köpa bönor, de har ingen egen mark eller kunskap om hur man odlar. Utvägen blir således våld - att ta från andra". Hans ord fick mig att tänka på vad Eduardo Galeano en gång skrivit. Han nickade engagerat när jag nämnde Galeanos namn och bad mig att citera. Galeano skriver: "I ett etablerat förhållande av förtryck har våldet redan börjat. Våldet har aldrig i historien inletts av de förtryckta. Hur skulle de kunna ta initiativ till våld, när de själva är ett resultat av våld?". Det tändes något i Hectors blick medan jag citerade - "Exakt så!".

Bönplantorna kräver torrt och varmt klimat för att torka och inte förstöras. Under två veckors tid bodde vi med bönorna på tomten och under hustaket. En återkommande aktivitet blev att förflytta de pyramidformade plantorna från blött till torrt - från regn till tak och från skugga till sol. När bönorna hade torkat var det dags att frigöra bönorna från sina skidor. Vi hjälptes åt att placera ut en presenning gjord på hopsydda plastsäckar där de torkade bönplantorna placerades i en stor hög. I molnet av damm, uppflygande djur och bönor stod Hector i timmar och slog med en metallstång på högen tills det bara var skidor kvar. I avsaknad av bönor och blottade i solen plockades skidorna ihop och brändes upp. De lämnade efter sig ett rött hav av bönor. Innan vi stoppade ner bönorna i säckar plockade vi bort skräpet som plantorna lämnat efter sig samt de bönor som inte kunde användas. Vid en dålig skörd och fuktigt väder hinner ett större antal bönor inte växa till sin fulla storlek eller skrumpnar bort. Samma sak kan inträffa när bönorna plockas medan de fortfarande är gröna, som familjen bönor denna gång. Men trots många skrumpna bönor var familjen nöjd med skörden. De var lättade, lättade över att de hade lyckats samla ihop så pass mycket av skörden innan fler bönor försvann. Men även nedstämda. Som Hector beskrev det: även om vår familj går lyckliga med flera sackar bönor finns det grannar som inte har bönor, som blir tvungna att ta till våld for att mätta sina hungrande magar.

Text och foto: Yrsa Axelsson Landström, praktikant Latinamerikagrupperna