Platsen som är min - platsen som är deras.

Jag vandrar längs grusvägen ner mot stranden vid mormor och morfars hus i Söråker. Här har jag tillbringat många somrar. Nu är det vinter. Jag drar in den kalla luften djupt ner i lungorna, balanserar mig fram på det blixthala underlaget och betraktar den låga solen som tittar fram mellan björkstammarna i skogen intill. Mina ben kan vägen utantill. Jag ser förändringarna sen sist jag promenerade här, var träden växt sig större och frodigare och där någonting saknas. Platsen är en del av mig.

- Jag är beredd att dö för denna kamp, sa Tomás Gómez från Honduras, när jag träffade honom i Colombia förra året.

Det var kampen för marken han syftade på. Kampen om Rio Blanco i Honduras där regeringen vill bygga ett vattenkraftverk på ursprungsfolket Lencas marker. På platsen som är en del av dem. Blir det av tvingas de flytta och deras marker kommer hamna under vatten för evigt. Lencafolkets motstånd mot kraftverket har mötts med vandalisering, kriminalisering och andra illegitima metoder. Trots det ger de inte efter.

Jag försöker tänka mig hur det skulle kännas om min barndoms strand i Söråker blev en asfalterad hamn. Då skulle jag inte längre veta var stenen som visar hur högt vattnet är, ligger. Om morfars skog blev en gruva, granarna jämnades med marken och hararna, lodjuren och älgarnas fotspår slutade att dyka upp i snön. Om huset jag växt upp i, snåren jag lekt i och markerna där morfar alltid odlat sin potatis lades under vatten för att ett vattenkraftverk skulle placeras just där. Det kniper i magen och bränner i tårkanalerna vid blotta tanken.

Tomás tillhör ett folk som bott vid Rio Blanco så länge man kan minnas. De förlorar inte bara en lekplats från barndomen, som jag skulle göra, utan sin arbetsplats, sitt ursprung och livet självt. Enligt ursprungsfolkens tro är platsen en del av dem. Deras förfäder tros leva kvar i deras territorium. Alla varelser och ting på platsen – djur, träd, berg, vatten och människor är del av deras gemenskap och har samma rätt att leva. Om de förflyttar sig för att göra plats för vattenkraftverket, dör en del av dem. Därför är Tomás beredd att dö i kampen för Rio Blanco.

Där och då, när jag vandrar ner mot stranden, kommer jag lite närmare förståelsen för Tomás kamp. Det är inte så att jag någonsin förnekat rätten till den mark de kämpar för. Tvärtom, i flera år har jag aktivt solidariserat med denna typ av rättighet genom mitt engagemang och jobb i Latinamerikagrupperna som stödjer just kampen för mark och territorium. Det finns många sakliga argument som kan ge skäl till varför det är viktigt; rätten till mat, bevarande av viktig miljö och kultur med mera. Men jag tror även att det är viktigt att just försöka förstå känslan som driver dessa människor.

Under min promenad till stranden i julas insåg jag betydelsen Söråker har för mig, och jag kom närmare förståelsen för kampen för territorium. När jag tänker mig den där känslan jag har, gånger 100, är jag kanske i närheten av Lencafolkets och många andra ursprungsfolks känsla för sin jord, för deras plats.

Text: Anna Nylander, Latinamerikagrupperna