Det talas om machismo

Foto: Emma Tengwall

På två minuter går jag de tre kvarteren mellan gymmet och kaféet. Jag möts av en bussvissling, tre taxichaufförer som tutar hejdlöst och flinar som uppspelta barn, en äldre herre som demonstrativt följer min gång tjugo meter innan jag passerar honom till vem-vet-hur-långt efter och en ännu äldre herre som ger ifrån sig ett mycket vanligt förekommande läte, som paminner om kombinationen mosad frukt och öppen mun, och som sakterligen övergar i ett tandlöst leende.

Det talas om machismo. Bland alla samhällsskikt talas det om machismo. Män som kvinnor, unga som gamla, privilegierade som utsatta. Som en förklaring, ibland som ett försvar. Machismo är ett enkelt svar på en svår fråga. Machismon indikerar att varje man äger varenda kvinna som passerar dem på gatan. Machismon härstammar ifrån de patriarkala samhällsstrukturerna och kan liknas vid vårt tal om en "macho-kultur". Inte att glömma är att denna struktur härrör från en, med ett modernt synsätt inronisk, omtanke. Det var ett sätt att skydda sina döttrar och systrar som, faktiskt, inte klarade sig på egen hand. Den man som äger dig ansvarar också för dig. Trots att praktiska förutsättningar möjliggör ett självständigt liv för en betydligt större andel kvinnor i dag lever denna föreställning kvar. Hemsidan ”ideasrápidas.org” beskriver det omfattande fenomenet: ”Machismo är en försvarad tillgång för kvinnor till utbildning, kultur och andra forum. Det är också idéen om kvinnan som sexuellt objekt vars främsta syfte är att tillfredsställa mannen.” Dessa vardagssituationer är ett uppenbart bevis på det sistnämnda.

Bakom stängda dörrar

Strategier för ett undvikande - eller åtminstone förmildrande - konstrueras. Vanligen tittar jag ner med ett stressat och irriterat ansiktsuttryck. För att eventuellt skrämma bort några av de mest harmlösa, samt för att slippa upplysas om de mindre harmlösa. Andra dagar får varje hungrande blick det att krypa i kroppen på mig och jag slänger i väg ilskna blickar - som om det skulle vara till någon nytta. Jag vill så desperat stjäla tillbaka min kropp från deras förbjudna tankar. När dessa män tränger in allt för mycket i min privata sfär drömmer jag mig ofta tillbaka till Stockholms gator. Där våldet inte är lika öppet, men nog väl lika förekommande. Machismon berövar, i enighet med det Idéas rápidas skriver, inte bara kvinnors frihet ute på gatan utan även självbestämmandet vad gäller sexuell frihet.

En rapport som omskrivs i tidningen La Republica visar att över 17 000 anmälningar om sexuellt våld kom in år 2013 i Peru. Hänsyn krävs till det faktum att knappt 5 procent av alla övergrepp anmäls. Siffran 17 000 är otäckt lik de 17 700 anmälningar om sexuellt våld som gjordes i Sverige samma år, enligt Brottsförebyggande rådet. Siffrorna är trots diverse variabler jämförbara. Sveriges befolkning utger en tredjedel av Perus, vilket skulle innebära att fler övergrepp procentuellt sker i Sverige. Detta kompenseras av att mörkertalet är större i Peru.

Jag diskuterar begreppet machismo med vår landrepresentant i Peru. Hon bekräftar idéen om att det dominanta mansidéealet följer med oss från gatorna in i hemmet, som sedan utgör arenan för majoriteten av de oanmälda övergreppen. Hon menar att strukturen accepteras av både män och kvinnor. Att män forcerar sina fruar till samlag ifrågasätts inte av någon av parterna. ”Det är min funktion” – citerar landrepresentanten en kvinna som regelbundet utsetts för sexuellt våld, av den man som lovat henne evig kärlek. Att sexuellt tvång är en pliktförlagd del av äktenskapet och inget övergrepp gör problemet än mer komplext och svåråtkomligt.

Kampanj mot sexuellt våld

En kampanj i Peru mot sexuellt våld använder sig av slogan ”un hombre no viola”, en man våldtar inte. Den är snarlik den aktion i samma anda som spreds till västerländska medier ”real men don´t rape”. Budskapet är tydligt, och självklart. En skillnad värd att notera är dock att i den peruanska definitionen av jämställdhet, som står i opposition till den härskande machismon, betonas att skiljelinjen mellan kvinnor och män inte under några omständigheter ska suddas ut. Utefter den visionen känns tillvägagångssättet att förstärka könstillhörighet för att nå ut till målgruppen högst befogat. I Sverige frodas idéen om att genus är en konstruktion. Detta tillsammans med ett förstärkande av stereotyper, att en ”riktig man” inte våldtar, medför dubbla budskap.

På vägen från kaféet till min tillfälliga hemadress har jag slagit hål på delar av mina egna fördomar om att den Latinamerikanska machismon. Vilken jag bedömt som en bidragande faktor till ett ökat sexuellt våld mot kvinnor. För om så var fallet, skulle det resultera i ett större antal anmälningar mot sexuella övergrepp, i jämförelse med den svenska statistiken. Jag tvingas sätta min övertygelse om att feminism och jämnställdhetsarbete minskar mäns våld mot kvinnor på prov. Förstärker jämställdhetsarbetet i stället två motpoler, vars enda funktion blir att slå ut varandra?

Men hur transformerar jag gamla förvissningar till nya, förankrade till den statistik jag lika övertygande tror på, utan att falla ner i den diskurs jag fruktar - där mäns våld mot kvinnor är en oföränderlig företeelse?

 

Emma Tengwall, Svalorna Latinamerika