Majoriteten av aktivisterna inom motståndsrörelsen mot statskuppen i Honduras är kvinnor. Enligt María Cortez, ledare från kvinnorganisationen CODIMCA, beror det på att kvinnorna är de som mest känner av hur svår situationen är, eftersom det är de som sköter om hemmet och barnen. Hon menar att det i slutänden alltid är den vanliga människan som drabbas hårdast av ekonomiska och politiska kriser. 

Den allvarligaste konsekvensen av statskuppen är att kvinnorna som lever på att sälja det de odlar, bönor, majs och svartpeppar, och att tillverka och sälja hantverk, inte längre har någon marknad för sina produkter.  

- Det finns ingen som köper längre. Tidigare kom folk från El Salvador och köpte peppar, men inte längre och om de kommer så köper de på kredit, säger Cortez.

Grossisterna hindras av att gränserna har stängts i perioder, att transporterna försvåras av vägspärrar och framför allt av att pengarna i Honduras har tagit slut. Dessutom äger kvinnorna sällan den mark de odlar vilket gör dem väldigt utsatta i kristider. Mark utgör också en garanti för att få tillgång till krediter för att kunna investera i det lokala jordbruket. 

Leoncia Solorzano är ordförande i kvinnoorganisationen CODIMCA och aktiv i motståndsrörelsen 

-Vi äger inget. Någon enstaka kvinna på landsbygden har en liten affär som ger tillräckligt för att äta, säger Leoncia Solorzano, ordförande för CODIMCA.

CODIMCA som grundades 1984 och som arbetar med hälsa, organisering, produktion och utbildning, har varit aktiv i motståndsrörelsen sedan statskuppens första dag.  Många av medlemmarna har utsatts för våld under demonstrationer mot kuppregimen. Det är inte heller en lätt uppgift att kombinera de dagliga jordbrukssysslorna med protesterna som motståndsrörelsen tills nyligen har bedrivit dagligen.  

- Men motståndsrörelsen är här för att stanna. Fler och fler personer ansluter sig. Kanske kommer den en dag att omvandlas till ett politiskt parti, säger Solórzano. Gilda Velásquez, aktivist från motståndsrörelsen, tror dock  inte att kvinnorna skulle tjäna på att motståndsrörelsen sökte politisk makt.                                          

- Om motståndsrörelsen utvecklas till ett parti så är det kvinnorna som kommer att stå som förlorare eftersom majoriteten av de honduranska männen har machismon väl inpräntat i sina gener. Hur aktiva kvinnorna än är skulle deras röster inte höras.

Erika Brenner och Christin Sandberg. Bild: Christin Sandberg.

Läs mer från Honduras i nästa nummer av Tidskriften Latinamerika. I handeln 2 mars 2010.