Konsten att minnas

Det ser ut som en helt vanlig karta, 26 punkter är markerade. Det är platser där militärdiktaturens brott utspelat sig, platser som folket själva fått staka ut och beskriva. Rogelio Lopez Cuenca är konstnärlig ledare för projektet White Noise Valparaiso - en tortyrens kartografi över platser dit människor fördes för att försvinna under diktaturen i Chile.

Utanför dagstidningen El Mercurios redaktion i Valparaíso står en skrivmaskin. Den ackompanjeras av en vattendunk, en halvfull takeaway-kartong och tre tomma spritflaskor. Det är någon som bor här. En hemlös journalist på en bädd av kartong. Just El Mercurio spelade en vital roll under diktaturens Chile och det pågår just nu en rättsprocess mot dess ägare Augustin Edwards. Edwards erkände i dagarna att han fick miljonsummor av CIA åren innan statskuppen för att skapa ett mediedrev mot Salvador Allende och hans allierade. Senare under diktaturen fabricerade även tidningen historier om "försvunna", personer som än idag inte hittats, men som antas ha mördats och dumpats till havs på Pinochets order. Den mest kända löpsedeln hade rubriken "de dog som råttor" och var en uppdiktad historia om hur oppositionella aktivister begett sig till grannlandet Argentina för att samla kämpaglöd, men istället råkat hamna i interna konflikter sinsemellan och på så vis tagit kål på sig själva.

Poetisk karaktär

El Mercurio är en av de 26 platser som är utmärkta på kartan. Till varje plats finns en beskrivning av dess gamla funktion och en återgivelse av hur platsen ser ut idag. Där finns fotografier, referenser till bokbrännarverk som Fahrenheit 451 och vittnens egna historier. Vem som helst får bidra till det innehåll som finns på varje plats och det är även möjligt att lägga till fler punkter på kartan.
- Ett arbete som tar plats inom den moderna konsten kan inte låtsas som att det står över de kollektiva processer som behandlar historiska minnen. Ett sådant arbete måste snarare sträva efter att bli en del av dessa processer, säger Rogelio Lopez Cuenca om den interaktiva karta han skapat.
Men trots att projektet har alla de inslag som en karta kan tänkas behöva för att bidra till skapandet av ett kollektivt minne så menar han att det inte är projektets övergripande syfte.
- Jag insisterar verkligen på projektets poetiska karaktär, det är mångtydigt och mottagligt för ett flertal olika tolkningar, säger Rogelio.
På satellitbilden hopar sig punkterna runt stadens marinbas, förtryckets mönster tar sig ett bokstavligen geografiskt uttryck. Det var också just marinen i Valparaiso som var drivande under statskuppen, det var de som inledde konspirationen mot Allende, stängde ner både radio och TV för att avskärma människor från händelseförloppet, och det var de som påbörjade den kupp som skulle utvecklas till en våg av arresteringar och häxjakt på oppositionella "marxister".

Ett skräckens jubileum

Den 11 september 1973 är Chiles kristallnatt, ett skräckens startskott. Rökslöjorna från statskuppen skylde hur oppositionen arresterades, torterades och mördades runt om i landet. Fyrtio år efter statskuppen är Chile fortfarande ett land som inte bestämt sig för om Pinochets era var landets största trauma eller en ren välsignelse. Det finns fortfarande ingen unison nationell röst som kan berätta om det som hänt, historien tecknas fortfarande i olika politiska färger. Rogelio säger att kartan inte heller tar ställning i frågan, den är inte bara en minnesbild för dem som föll offer för regimens grymheter, utan är tänkt att vara öppen för båda parter.
- Självklart är den till för alla, men var och en tolkar symbolerna på sitt eget personliga sätt, säger han.
Under minnesdagen för statskuppen ger några ur ungdomsföreningen CRAC sig ut för att samla in ljud från kartans olika platser. Det var ett eget initiativ från deras sida, även om CRAC också kommer att vara involverade under projektets nästa fas, då det insamlade materialet ska sammanställas och behandlas i olika workshops. Rogelio berättar att hans del av projektet är voluminösare, att det simultant behandlar även en annan av stadens milstolpar.
- Vi arbetar med efemeriderna på ett lite bredare sätt, med parallellerna mellan 40-årsminnet sedan kuppen och 10-årsjubileet av Valparaiso som världskulturarv.
Rogelio menar att det kollektiva minnet och friheten att tala om det som hänt regleras av Valparaiso som ett resmål i en världsomspännande turistindustri. Efemeriderna, det är de punkter på satellitbilden som tillsammans gör kartan till vad den är, det är de som enligt honom hindras från att växa på grund av stadens behov av nöjesresande.

Rogelio Lopez Cuenca.

Mångtydigt kartljud

Vitt ljud kan användas både för att desorientera någon innan ett förhör eller som tortyrmetod under en längre tid, men också för att dölja andra störande ljud. Rogelio säger att den form av vitt ljud som avses i projektet varierar, det exkluderar egentligen ingen av formerna. Han är också noga med att påpeka att projektet genomsyras av reflektion och att varken avsändare eller mottagare har tolkningsföreträde.
- Titeln, som alla symboler, är oundvikligen öppen för tolkningar, säger han.
Att döpa projektet till ett engelskt namn istället för ett spanskt verkar aningen underligt, och det kan tyckas att projektet nästan tappar en del av sin lokala förankring i och med ett utländskt namn. Men Rogelio menar att det snarare kan ses som en anspelning på den internationella kontext som statskuppen i Chile utspelades i.
- Att vi använt engelska kan tolkas som en allusion på den roll som USA spelade under statskuppen 1973. USA var ju också ursprunget till den ekonomiska modell, neoliberalismen, som man för första gången experimenterade med i just diktaturens Chile.

Den poetiska vågskålen

Trots upprepade försök till sanningskommissioner och juridiska processer har den chilenska rättvisan dröjt. Rogelio säger att Chile lider av en påtvingad minnesförlust präglad av rädsla och att glappet i det historiska minnet är något man kan fylla med ett konstnärligt projekt snarare än att driva domstolsprocesser. Men att White Noise Valparaiso skulle kunna vara ett substitut för den juridiska vågskålen tillbakavisar han.

- Den poetiska rättvisan kan inte ersätta den juridiska rättvisan. Men för att övervinna den påtvingade amnesin behövs skildringar, en ritual av erkännande, en sorg... Och vi måste arbeta även inom det.

Enligt Rogelio spelar kartan rollen av ett poem över den epok som blivit en vattendelare bland det chilenska folket. Han menar att fler åtgärder måste till, men att White Noise Valparaiso bara kan utgöra en bråkdel av den process som faktiskt krävs för att Chile ska kunna försonas.

- Utan sanning, rättvisa och reparation kan man inte förhindra att de så kallade stängda såren återöppnas. Det finns inget annat sätt att undvika att tragedin upprepas. Straffriheten förmedlar ett budskap till hela samhället, ett budskap som har mycket allvarliga konsekvenser, säger han.

Den straffrihet som genomsyrat den chilenska processen är påtaglig, men långsamt börjar ändå Chiles regering att ge efter för folkliga påtryckningar. Nyligen stängdes till exempel lyxfängelset Cordillera där dömda medlemmar ur militärjuntan enligt hörsägen haft poolpartyn i flera år, och de gamla pamparna är nu inkvarterade på Punta Peuco, en anstalt som ska ha färre bekvämligheter. Trots flytten är fångarna fortfarande inhysta i specialbyggda hus och det är en vedertagen sanning att de inte lever ett direkt tufft fängelseliv innanför murarna.

En delad biografi

Rogelio är inte själv chilenare, han är spanjor. Han säger att han inte har några särskilda personliga skäl för att arbeta med projektet, och att han ofta får frågan om hans drivkraft kommer sig av att han själv förlorat familjemedlemmar under fascismen i Spanien. Men han menar att vi som människor aldrig kan fjärma oss från brott som begås, för de begås mot oss alla.
- Oundvikligen har vi ju en biografi som är kollektiv, social, historisk och delad, den individuella erfarenheten är aldrig bara ens egen. Maktmissbruket, den orättvisa som utspelar sig i vilken del av världen som helst kan inte bara lämna oss likgiltiga som människor.
En vecka senare är skrivmaskinen vid tidningshuset El Mercurio borta och det finns inte ett spår av den hemlöse journalisten. El Mercurio är fortfarande en plats där människor kan försvinna.

Text: Sandra Segall, Frilanslinjen, Escuela Nórdica, Valparaíso
Foto: Privat

 

 

 

Fakta

Rogelio Lopez Cuenca är en spansk konstnär född 1959 i
Nerja, Andalusien. Han har haft utställningar på bland annat Barcelonas
moderna museum, Spaniens nationalmuseum i Madrid och gjort konstprojekt
i länder som Mexiko och Brasilien. White Noise Valparaiso är ett av
flera konstprojekt där Rogelio använder sig av kartor för att göra vad
han kallar "interventioner på offentliga platser".