Idag är det internationella dagen för småböndernas kamp. Latinamerika.nu bad bonden och agronomstudenten Juan Álvarez Guzman, 24 år, berätta om hur det är att vara bonde i Bolivia och vad hans kamp är denna dag.

Hur ser en vanlig dag ut för dig som bonde?

- På landsbygden går man och lägger sig tidigt för att sedan stiga upp tidigt. Man stiger upp redan i ottan – vid 3! Det är för att gå ut med boskapen. De dagar som man inte gör det så vaknar alla likväl vid den tiden. Eftersom vi gått och lagt oss tidigt finns inte längre något behov av att sova. Då ligger vi kvar allihop i sängen och småpratar om hur vi kan planera skörden. I min familj är vi sex syskon. Rummet är stort så vi kan sova där allihop, jag har mitt eget rum men jag föredrar ändå att sova vid min pappas sida. Mamma förbereder vid den här tidpunkten eftermiddagens måltid. Vid halv åtta intar man en typisk lunch bestående av vatten, majs, vete, flingor och pito. Det är väldigt nyttigt. Därefter lämnar hela familjen huset och man kommer inte tillbaka på hela dagen. Eftermiddagens måltid som mamma förberett tar man med sig i ett bylte.

- Pojkarna går med pappa och flickorna med mamma. Kvinnorna går för att valla får, kor och grisar. Pappa och sönerna går iväg till jordbruket. Det tar ett tag att ta sig dit så för det mesta börjar vi inte arbeta förrän vid halv tio. Småpojkarna som inte kan göra så mycket sitter och tittar på. Vi äger mark i Tuiruni grande i Morochata i Cochabamba län. Vi har ännu inga papper på att vi äger marken men det är ungefär sex hektar som vi brukar. Det är inte ett enda stort land utan många lotter som ligger avskilda från varandra. Vi brukar potatis, majs, bönor, ärtor, lök och frukter som persika. Det vi säljer är mest potatis och majs.

- Det enda som man och kvinna gör tillsammans är att så. Det måste det vara både en kvinna och en man till. I övrigt arbetar vi man och kvinna separat hela dagen.

- Någon gång på förmiddagen så brukar bönderna normalt ta lite kokablad men min pappa har inte den vanan. Vi tar en rast då bara men ganska lång. Rasten är inte så mycket för vår skull utan mer för djurens skull.

- Vid 13 äter vi maten som mamma gjort iordning åt oss på morgonen. Vi äter där vi är utan att gå tillbaka till huset och utan att ena oss med kvinnorna som förtfarande är ute med djuren. Vi är för långt bort för det. Efter måltiden sover man en stund.

- Vid 15 så slutar man arbeta och vänder tillbaka till hemmet. Kvinnorna förbereder något att äta och vid 17.30 är det middag. Klockan 19.30 är det dags att lägga sig. Det är nödvändigt eftersom man går upp så tidigt och dessutom är det vid den här tiden mörkt och det finns inget mer att göra.

Vad är det som är bra respektive dåligt med att vara bonde?
- Det som är bra är att jag själv har kontroll, jag lyder inte under någon utan kan ta mina egna beslut över mitt arbete. Så är det i alla fall så länge jag är i min by och där jag hör hemma, annat blir det om jag tar mig till staden. Tidigare bedrev vi byteshandel och behövde inte hantera pengar så mycket. Min pappa bytte till exempel till sig olja, socker, pasta mot lök, kött och ost. Det var superbra.

- Det som är dåligt nu är att vi inte säljer direkt till konsumenten utan via en mellanhand som tar en stor del av vinsten som jag tycker att bonden egentligen skulle ha rätt till. Vi säljer 100 kilo potatis för ungefär 370 bolivianos (motsvarar cirka 459 kronor) medan köparen sedan säljer per så kallad aroba (varje aroba säljs för cirka 24 kilo) och tjänar mycket mer. Jag har farbröder som nu föredrar att sälja direkt till konsumenten i aroba. En annan dålig sak är att det är svårt att planera. Ibland förlorar vi allt som vi producerat. Min pappa investerade till exempel i mark i området Chapare och där odlade vi ananas. Dessvärre var det vid den här tidpunkten, 2002, så mycket politiska oroligheter och vägblockader så vi kunde inte få iväg ananasen till försäljning utan den ruttnade bort.
Bönder har normalt inte tillräckligt med kunskap för att kalkulera och planera sina investeringar, man investerar och sedan kanske man förlorar.
Klimatet är en annan viktig faktor som kan påverka negativt. Om det regnar till exempel så kan man inte arbeta. Och ibland fryser marken. Jag beräknar att vi kommer förlora 50 procent av den potatis vi just nu sår på grund av det ovanligt kalla klimatet.

Vad saknar du för att kunna förbättra dina levnadsvillkor?
- Bekvämlighet. Det finns det inte så mycket av på landsbygden. Man behöver också underhålla och förbättra vägarna som är smala och dåliga, ibland når inte ambulansen fram i tid för att vägarna är så dåliga och det kostar liv. Ibland försvinner elektriciteten. Det saknas också bra utbildning och även fortbildning till bönderna angående lantbruk, vad som är bra att odla etcetara.

Känner du av några orättvisor?
- På mitt modersmål quechua så brukar vi säga “Istället för att vara människa skulle jag ha varit ko”. Det uttrycket kommer sig av storbönderna i öst där varje ko beräknas ha en hektar till sitt förfogande. Här där jag bor finns det inte så mycket storbönder, det är en som vi har, en spanjor som vi kallar för “patron”. Han har sin mark i Tiqupaya och nu vill vi kasta ut honom därifrån. Han har inte skaffat sin mark på lagligt sätt. Min farfar däremot äger nästan halva min by men det är för att han köpt marken med mycket ansträngning.

Vad kan ditt land göra för att höja din levnadsstandard som bonde?
- Förbättra infrastrukturen och utbildningen på landsbygden. Dessutom låta bli att köpa in varor från andra länder när vi har dem här i Bolivia. Ibland har det ju varit tvunget som när vi fått skördar förstörda på grund av hagel och kyla och då har Bolivia importerat från exempelvis Peru. Vid sådana tillfällen borde regeringen skänka bönderna nya frön för nya skördar. Det har de också gjort vid ett par tillfällen. Ibland vågar heller inte bonden bruka för det saknas kapital, här skulle regeringen också kunna bidra med ett stöd eftersom det är så riskabelt.

Vad kan andra länder göra för att höja din levnadsstandard som bonde?
- Vi har fått hjälp från utlandet. Förr vattnade man exempelvis för hand medan man numera använder sig av vattenledningar och dammar.
- I utlandet finns numera ett krav på ekologiska produkter men för oss är detta svårt att uppfylla. I över 50 år har vi använt oss av kemiska produkter och konstgödsel och vi känner inte till något annat. Vill de ha ekologiska produkter så får de komma hit och fortbilda oss först. För min del så intresserar detta med ekologi mig mycket. Jag håller på att lära mig naturlig gödselkonst och det vill jag prova på på min och min pappas mark.

Hur kommer du att uppmärksamma 17 april – Småböndernas internationella kampdag?
- På landet har man inte tid med sånt och vi känner inte heller till sådana tillställningar. Vi firar inte ens helgdagar eller födelsedagar. Det enda vi har är månatliga bymöten bönderna emellan.

Jessica Nilsson