José Luis Rocha, som har levt med ungdomsgäng, har tillsammans med antropologen Dennis Rogers publicerat boken "Ett decenium med ungdomsgängen i Nicaragua". För Latinamerika.nu berättar han om sina erfarenheter och kunskaper i ämnet och om våldsutvecklingen i Centralamerika.

Vad är din erfarenhet av att studera ungdomsgängen?
- Jag började studera ungdomsgängen 1999. Det var en tid då de var betydligt mer aktiva än vad de är idag.
Under utredningen umgicks jag med ungdomsgäng i ett slumkvarter i Managua. I undersökningen ingick även att hålla kontakt med familjemedlemmar och grannar till gängmedlemmarna, samt att intervjua dem som faktiskt råkade ut för deras våld. Vi besökte även ungdomsbrottslingar i fängelset i Tipitapa. Det finns en speciell avdelning som vi besökte varje torsdag.

Kan du berätta om ungdomsgängen ur ett historiskt perspektiv?
- I slutet av 1980-talet började de första ungdomsgängen formeras. Det fanns gäng för både kvinnor och män. Ett gäng kallades för Pitufos och Pitufas och namnet representerade animerade karaktärer, ungefär som de som Hanna Barbera tecknade exempelvis Yogi Bjön, och Snurre Sprätt.

Det fanns också en grupp som kallades för Mao Mao, som antagligen fick sitt namn från någon film med afrikanska gerillakrigare.

Ungdomsgängen var till en början relativt fredliga och då inträffade det inga dödsfall som en följd av deras aktivieter. Det förekom slagsmål och överfall, och man slogs med knytnävarna, men också med nunchakas som man kunde köpa i sportaffärerna på den tiden. Det var många ungdomar som inspirerades av de kinesiska Kung Fu – filmerna som var populära på den tiden.

Under 1990-talet blev ungdomsgängen mer organiserade, bland annat som en följd av att fler människor med med militär bakgrund gick med i gängen. De visste lite mer om militär strategi och påverkade ungdomsgängen genom sina kunskaper. I många fall sökte dessa människor själva en social identitet. Den här perioden i Nicaragua kom att präglas av en hög arbetslöshet, vilket delvis var en konsekvens av inbördeskriget.

Den här tiden utmärktes av att nästan varenda kvarter hade sitt eget gäng. Ibland var hela kvarter inblandade i ungdomsgängen, som ofta tog sina namn utifrån den plats där de var lokaliserade. Därav namn som Los Colchoneros, Los Bloceros och Come Muertos, som bodde nära kyrkogården i reparto Chic. De utmärkte sig genom att ta värdesaker av döda människor som begravts på kyrkogården.

Ett populärt namn är Las Gargolas som återfinns i både Granada och Managua. Inspirationen till namnet är också taget från tecknade figurer.

Vad har haft störst betydelse för utvecklingen av gängkulturen?
- Något som har haft enorm betydelse är narkotikatrafiken. Traditionellt sett säljer man inte de dyraste drogerna här i Nicargua, utan de passerar genom landet på sin färd mot marknader där de kan säljas till ett högre pris.

År 1999, då Dennis Rogers och jag började med att intervjua gängmedlemmar konsumerade de flesta marijuana. När vi återkom för att göra intervjuer 2002 så hade kokain, men framförallt crack, fått sitt genombrott. Det är den drog som man också kallas för stenar. Förändringen av drogkonsumtionsmönstren hade en avgörande betydelse för ungdomsgängen.

I början av 2000-talet började drogerna bli allt vanligare och det var en fördel att engagera sig i mindre grupper på två, tre personer och inte större gäng. Denna förändring ledde också till att de strider som tidigare varit så viktiga som statusmekanism fick en mindre betydelse. Det är svårt att slåss när man är hög på droger.

En tydlig tendens är också att medlemmarna i ungdomsgängen blir allt yngre, men dessa medlemmar är precis som de äldre allt mer inriktade på att konsumera och sälja droger.

Varför finns det inga Maras i Nicaragua?
- En av de viktigaste orsakerna är migrationsmönstren. De flesta nicaraguaner migrerar till Costa Rica, och de som migrerar till USA migrerar till Florida. Samtidigt är det också så att nicaraguanerna inte har återdeporterats i Nicaragua. 

Det vi inte vet idag om Maras är hur det gick till när alla små ungdomsgäng i Guatemala och El Salvador kom att upplösas, för att sedan ansluta sig till Maras. Den situation som tidigare känntecknade dessa länder liknade mycket den vi haft i Nicaragua med många mindre ungdomsgäng. Men idag är alla allierade med Maras. Det finns här ett hål i forskningen, för vi vet inte hur det gick till när dessa gäng försvann.

Varför är ungdomsgängen mindre våldsamma i Nicaragua? 


Jag tror det handlar om flera saker. Dels handlar det om att polisen i Nicaragua har arbetat på ett annat sätt och har en annan relation till folket.

När det handlar om antalet skjutvapen i omlopp är det svårt att dra några entydiga slutsatser, men jag tror att man måstet titta på hur många vapen som används vid olika våldsdåd. Det saknas dock forskning kring detta.

Det jag då tror är viktigare, men som jag inte skrivit om i någon är artikel, är inställningen till våldet i de olika länderna. Regimerna i El Salvador och Gutemala var betydligt våldsammare än i Nicaragua även om dessa regimer inte varade under lika lång tid. Något som också tyder på detta är mordet på tidningsmannen Chamorro i Nicaragua. När Somoza mördade honom begick han ett stort misstag och FSLN som tidigare var en marginaliserad rörelse fick ett brett stöd.

I Guatemala och El Salvdor skedde liknande saker med mord på politiska aktivister. Det tydligaste exemplet är kanske mordet på Oscar Romero i El Salvador. Någon liknande reaktion som den i Nicaragua ägde dock aldrig rum. Även gerillan var våldsammare i grannländerna och ägnade sig åt politiska mord. I El Salvador attackerade man också civila personer och företagsledare.

Efter kriget hade nicarguanerna också större möjligheter att återvända till den identitet de hade innan kriget. I El Salvador och Guatemala kontrakterade man människor under en längre tidsperiod, och de kunde inte återvända till de civila livet på samma sätt. Dessa personer hade bara erfarenhet av en sak. I Nicaragua kontrakterades man under två år och kunde sedan återvända till det civila livet och återigen bli student eller ingenjör eller vad man nu gjorde före kriget. Det fanns också möjlighet att dela ut jord på ett annat sätt i Nicaragua vilket underlättade för dem som ville återvända till de civila livet.

Text: Andreas Lång – Latinamerikagrupperna