Till ytan är provinsen Chocó vid Stillahavskusten till förväxling likt ett paradis. Marken är täckt av tropisk djungel som genomkorsas av snirklande floder och under den fruktbara myllan vilar åtråvärda resurser i form av guld och platina. Men för en del chocoaner är det snarare ett helvete.

I dag finns nästan 50 så kallade ”dragas” och grävskopor kring floden Andágueda i området Alto Atrato. ”Dragas” är pråmar med stora maskiner som suger upp bottenslam och filtrerar det. För att separera guldet från slammet används kvicksilver. De som äger grävskoporna och ”dragas” kommer från utlandet eller från andra provinser och många arbetar där utan tillstånd från myndigheterna. I och med detta finns det heller ingen kontroll över den åverkan maskinerna gör på naturen. Att resa längs Andágueda är en deprimerande syn. Där djungeln tidigare nådde ända ner till flodstranden ser man nu stora grushögar och hål som öppna sår i marken.

Cocomopoca heter organisationen som samlar den svarta befolkningen i Alto Atrato. I tio år har man kämpat för att få papper på sitt kollektiva ägande av marken. Enligt den colombianska konstitutionen har afrocolombiansk befolkning som traditionellt levt och brukat ett visst område lagstadgad rätt att genom organisering få kollektiv äganderätt till detta landområde. Trots att Cocomopoca uppfyller lagens alla kriterier och gjort allt som myndigheterna kräver så nekas de sin rätt till territoriet.

Guldutvinning intill floden Andágueda, Chocó, Colombia. Fotograf: Lari Honkanen.  

Gruvföretagen går hand i hand med militären

I Alto Atrato prospekterar just nu det colombianska företaget Cordilla Exploraciones för kommande mineralutvinning. När företaget kom till Andágueda gick militären in tillsammans med dem. Militärens attityd mot civilbefolkningen var mycket respektlös – de högg ner träd för att sätta upp sitt läger och de förbjöd ägarna till marken att beträda den. Militären ville även att invånarna skulle hjälpa dem med transport över floden. När invånarna klagade hos militären fick de svaret att de kunde flytta om det var ett så stort problem.  

Med gruvföretagen har också privata aktörer som vaktar gruvorna och maskinerna kommit. Det spekuleras om att vaktbolagen består av före detta paramilitärer vilket skapar stor oro och rädsla hos befolkningen. Rädslan är även stor att gerillaaktiviteten i området ska öka när gruvnäringens vinster stiger.

Invånarantalet på Cocomopocas territorium har minskat från 30 000 till mellan 12 000 och 17 000 sedan 1999. Utflyttningen har flera skäl. Under en tid tvångsförflyttades många på grund av strider mellan armén och gerillagrupperna ELN och Farc. Ett annat tungt vägande skäl är de dåliga livsbetingelserna, det blir svårare och svårare att livnära sig på det småskaliga jordbruket och gruvdriften, särskilt sedan området invaderats av grävskopor, ”dragas” och beväpnade män som hindrar människor från att utföra sina dagliga sysslor. 

Som det är nu har de ingenting att sätta emot varken multinationella företag eller den illegala gruvdriften. Cocomopoca och många med dem är av den uppfattningen att de senaste årens tvångsförflyttningar är resultatet av en konsekvent strategi från den colombianska statens sida. Enligt denna fördriver man civilbefolkningen i regionen genom att neka Cocomopoca rätten till territoriet och istället låta utländska och statliga företag få tillgång till marken. Det skapar tillväxt genom företagens investeringar. Utveckling med andra ord.

Så upprepas den tragiska historia som vi känner igen från många andra fattiga områden med åtråvärda naturresurser. Den ekonomiska vinningen görs av personer och företag utifrån och lukten av pengar drar till sig aktörer som inte tvekar att använda våld för att få sin del av kakan. I Colombia gör urfolken och afrocolombianerna vad de kan för att skydda de områden där de lever och försvara sina rättigheter som etniska minoriteter. De vill se ett hållbart nyttjande av naturresurserna och inte den storskaliga exploatering som staten planerar. Men de kämpar mot mäktiga aktörer med stora ekonomiska intressen.  

Text: Karin Ekholm; foto:Lari Honkanen, fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Colombia