Fångade som i ett spindelnät mellan olika väpnade grupper. Utsatta och rädda för att hamna i skottelden mellan människor med vapen, gör urfolken i Bojayá och Zona Carretera allt de kan för att få uppmärksamhet från det internationella samfundet. Utan hjälp utifrån kan de inte ta sig ur den desperata situationen.

Under flera månader har urfolken i Chocó, länet som täcker Colombias nordvästra kust, drabbats hårt av stridigheter mellan Farc-gerillan, paramilitärer och militären. Längs floden Bojayá som flyter igenom ett till synes ogenomträngligt landskap i norra delen av Chocó, har civilbefolkningen under den senaste månaden tvingats dela sin mark med dessa väpnade aktörer. Byborna berättar om militärer som sätter upp sina läger 500 meter från byarna, gerillan som sätter upp sina läger 20 minuter längre bort och beskjutningar som ingen vet vart de kommer ifrån, en situation som har fångat byborna likt flugor i ett spindelnät.

Involverade och utnyttjade

Det som händer i Chocó liksom i nästan alla väpnade konflikter, är att civilbefolkningen involveras mot sin vilja, av både illegala och legala beväpnade aktörer.

Joselito arbetar för Asociación Orewa, en gräsrotsorganisation som samlar urfolken i Chocó. Han berättar om en man som var ute och jagade, och som bara på grund av det blev förhörd av militären under en halvtimme. För att ta reda på om mannen tillhörde gerillan eller inte, tog militären även pulsen på honom.

I en annan by hade militären frågat om de fick köpa mat i byns butik. Byborna hade först sagt nej och förklarat att de, när militären dragit sig tillbaka, skulle bli anklagade av gerillan för att ha samarbetat med militären.

Butiksägaren gick dock med på militärernas begäran – det är svårt att neka en beväpnad kund. Vad byborna än gör, blir de anklagade för att vara informanter eller medhjälpare åt den ena eller den andra sidans fiende.

Att vara instängd i sin egen by innebär efter en tid att byborna får stora svårigheter att få tag i mat vilket i slutändan kan innebära näringsbrist och i förlängningen hungersnöd. Analysen som OCHA (FN:s samordning för humanitära insatser) gör, är att det vid sådana här situationer finns risk för massiva tvångsförflyttningar. De räknar med att det i Bojayáområdet just nu finns minst 629 personer som befinner sig i risk för att antingen tvångsförflyttas, eller bli instängda i sina byar.

Fotspår i Chocós konflikttäta djungel. Fotograf: Matts Ohlsson.

Dödens väg

Scenariot är inte ovanligt, urfolken har, sen konflikten kom till Chocó i början på 1990-talet, alltid varit den grupp som har lidit värst. Längre söderut i Zona Carretera, längs vägen som går mellan Chocós huvudstad Quibdó och Medellín, är situationen lik den i Bojayá. Smeknamnet "dödens väg" föddes när strider mellan militär, paramilitär och gerilla på nittiotalet skördade många oskyldiga liv, men smeknamnet är fortfarande aktuellt.

Människor i Chocó är rädda och hungriga. Hot från militär och gerilla gör att de inte vågar lämna sina byar för att jaga, fiska eller bruka sin jord. Instängda i sina egna byar och utan andra inkomstkällor, tvingas byborna att ta av sina besparingar för att köpa mat. Men militären, som kontrollerar vägarna, tillåter endast små mängder livsmedel passera, vilket reducerar lönsamheten i de dyra resorna.

- De säger att vi förser gerillan med mat, men det är lögn, säger en äldre kvinna i en av byarna.

Myndigheter blundar

I dag fortsätter försvarsmakten  och den väpnade oppositionen att hindra människorna från att röra sig fritt. Chocós Ombudsman för mänskliga rättigheter talar om en nästan total isolering av byarna. Tillgång till sjukvård eller utbildning har blivit en lyxvara.

Överste Herrera på Brigaden i Quibdó erkänner problemen men invänder:

- Det finns svarta får, även hos oss i det militära. Det kommer vi inte undan, säger han. I byarna vittnar däremot människorna om att hot och trakasserier snarare är regel än undantag.

Urfolken har tappat tron på att myndigheterna ska lyssna och ber kommissionen att ta upp de återkommande brotten mot internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter. De är trötta på att inte kunna odla sin egen mark och på att bli bestraffade för att väpnade aktörer rör sig över deras territorier. De kräver sin rätt som civilbefolkning. Rätten att inte dras in i en konflikt, som likt ett spindelnät berövar dem både rörelsefrihet och möjlighet till överlevnad.

Text: Paulina Boija och Matts Olsson, Fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Colombia

Foto: Matts Olsson