Hundratals av president Manuel Zelayas anhängare har tagit sig över den honduranska gränsen och in i Nicaragua. En del av dessa lever tillfälligt i staden Ocotal, där även Zelaya själv befann sig tiden efter sitt senaste försök att ta sig in i Honduras. Zelaya har sagt att han nu väntar på en politisk överenskommelse med de-facto regeringen, för att sedan kunna återvända med sin ”folkets armé”.

Mitt emot Ocotals grönlummiga park ligger det sportcenter där knappt ett hundratal honduraner för närvarande huserar. Den exakta siffran finns inte att få. Folk kommer och går. Vissa försöker ta sig tillbaka in i Honduras, men vad som händer dessa är oklart.

I parkens utkant har en liten grupp samlats för att lyssna på den honduranske trubaduren, Daniel González, som sjunger om Honduras befrielse. En av åhörarna är Roger Pastór, en äldre man med vänligt uppseende.

- I 15 dagar har jag varit här. Förhållandena är inte de bästa, men helt okej. Vi får mat och vatten så det räcker. Under kriget här var det många nicaraguaner som kom till Honduras. Då stod vår dörr öppen för dem, precis som den står öppen för oss nu, säger han och syftar på kriget mellan el Frente Sandinista och de USA-stödda Contrasoldaterna som pågick i Nicaragua under 1980-talet.

Inne i sporthallen är det fuktigt och grådaskigt. Solen tränger in på sina ställen, men ljuset är likväl dämpat. Utmed läktarna sitter människor, en överväldigande majoritet män. Längsmed ena kortsidan finns en scen-liknande upphöjning av golvet, varifrån olika talare oavbrutet fördömer kuppmakarna och hyllar Zelaya.

Zelaya på besök

Plötsligt rapporteras det om att presidenten är på ingång. Ett fyrtiotal människor rusar mot dörren och knyter arm för att bilda en mänsklig sköld för presidenten. Följd av tv-kameror och journalister kommer han strax därpå. Efter att ha förvissat sig om att han är med i direktsändning tar han till orda.

- I dag är en dag av firande för kuppmakarna. I dag dog en kunskapens apostel, läraren Roger Abraham Vallejo. Han föll offer för de kriminellas kulor. Men vi ska hämnas hans död, säger Zelaya och syftar på läraren som under lördagen dog efter att ha fallit i koma för tre dagar sedan när han blev skjuten av den honduranska miltären.I lördags besökte Zelaya ett av de tre läger i Nicaragua där anhängare till honom nu lever efter att ha tagit sig över gränsen.

”Folkets armé”

Under en presskonferens i förra veckan meddelade Zelaya att han planerar att återvända till Honduras med ”en folkets armé”. Spekulationer om vilka som utgör armén och om de är beväpnade har sedan dess rådit. I lördags publicerade den nicaraguanska dagstidningen, El Nuevo Diario, en bild på en grupp män som hukandes på knä rör sig fram i gräset. Bildtexten löd. ”Här får folkets armé träning." Den unge konstnären, Vishnú Espinal, var där.

- Vi skulle spela fotboll och höll på att värma upp, säger han och skrattar. Sedan fortsätter han.

- Det är helt absurt att de skriver som de gör! Vi är pacifister. Men både här och hemma målar media upp en bild av oss som aggressiva och beväpnade. Det enda vapen vi har är våra huvuden.

Oviss framtid

Brevid honom sitter vännerna Obed Aguilar och Nixon Chávez, alla tre lutade mot ihoprullade madrasser. Tillsammans med en grupp på 30 personer korsade de gränsen för två veckor sedan. Beslutet att lämna Tegucigalpa togs efter att de fått höra av en kompis att de under en demonstration till stöd för Zelaya fångats på bild av en honduransk tv-kanal och att de borde vara försiktiga. Med hjälp av en guide tog de sig över bergen till Nicaragua nattetid.

- Vi var jätterädda! Vi hade hört att ett femtiotal människor hade blivit anhållna strax innan i El Paraíso, berättar Obed.

- Det var konstigt för samtidigt som jag var rädd kunde jag inte rå för att fyllas av beundran för landskapet där uppe. Det var så otroligt vackert! säger Vishnú med ett leende mot marken.

Sedan tittar han upp och blir allvarlig.

- Men det var väldigt kallt. Så kallt att vi var tvungna att ställa oss i en ring och hålla om varandra hela gruppen, så att vi inte skulle förfrysa, säger han och visar med gester hur de gjorde.Medan presidenten talar hörs spontana utrop och applåder.

Väl över gränsen beskriver de en känsla av total lycka. Med buss från Las Manos blev de sedan körda till Ocotal, där tankar om framtiden nu börjar snurra.

- Det är så overkligt. Dagen innan kuppen satt vi i vår konststudio och pratade om vi skulle rösta för en fjärde valurna eller inte. Nu sitter vi här… Kanske kan vi inte åka hem igen. Vi har en kompis i Costa Rica som är konstnär. Kanske skulle vi kunna åka dit och starta upp ett nytt konstnärskollektiv. Men det är svårt att komma in i Costa Rica, så vi får se, säger Obed.

Text och foto: Ana Falk