Inför de colombianska borgmästarvalen den 28 oktober har det liberala och det konservativa partiet i staden Quibdó gått ihop i en koalition med flera mindre lokala partier och organisationer. Deras kandidat är afrocolombianska Zulia Mena Garcia, den första kvinnliga borgmästarkandidaten i Quibdós historia.

Zulia Mena är en morgonpigg 42-åring som varit uppe sedan fyra när jag träffar henne för en frukostintervju klockan sju.

– Innan sju är det svalt och telefonen är tyst, säger hon.

Hon berättar att afrocolombianer och ursprungsfolk, de två etniska grupper som är i majoritet i regionen Chocó, har kämpat för att få sina rättigheter och att göra sina röster hörda sedan 1980-talet. För att få tyngd bakom sina frågor har de bestämt sig för att lansera en gemensam borgmästarkandidat.

Afrocolombianer och Colombias ursprungsfolk har inte något eget politiskt forum, men är representerade i många olika partier, berättar Zulia Mena.

– Vi tog tidigt beslutet att avlägsna oss från de traditionella politiska partierna och försöka få till stånd ett eget politiskt utrymme, fortsätter hon. De traditionella partierna vet inte hur man driver de frågor som rör de etniska gruppernas verklighet.

Idag har emellertid de många politiska partierna i Chocó börjat få upp ögonen för de etniska gruppernas organisationer; de ser dem som ett sätt att nå ut till befolkningen. Enligt Zulia Mena är det emellertid inte alltid till fördel för dessa grupper eftersom syftet ofta är att manipulera folk och få dem att gå med på ökad internationell handel och utländska investeringar.

Hon anser att de lokala organisationerna för afrocolombianer och ursprungsfolk har något som många av de politiska partierna saknar, nämligen trovärdighet. De har dessutom förslag på vad som behöver göras och hur man ska göra det. Därför har den nya politiska alliansen tagit fasta på ett samarbete med dessa organisationer.

Zulia Menas egen historia är ganska representativ för hur människorna i regionen får anpassa sig och kämpa för att få ett drägligt liv. Hon föddes i en liten by vid floden Mungidó. Familjen hade tolv barn, nio systrar och tre bröder, som efterhand som de växte ur småskolan måste ge sig av till Quibdó för att fortsätta studera. Till slut flyttade modern efter för att sköta om sina telningar medan fadern stannade kvar i byn för att kunna skicka mat till dem i staden från de blygsamma odlingarna.

Men det räckte inte för att försörja alla, barnen fick hjälpa till. Med balja på huvudet gick Zulia som 12-åring runt i stadsdelen Kennedy där de bodde och sålde fisk och matbananer. Då lovade hon sig själv att inte ge upp sina studier, även om det var hårt, och att en dag göra något för att förbättra situationen för andra. Hon gick med i kyrkans ungdomsgrupp som på långhelger och lov åkte ut till samhällena längs floden för att lära människor att läsa och skriva.

När hon avslutat gymnasiet 1983 arbetade hon tillsammans med det katolska biskopsstiftet för att bygga upp den afrocolombianska organisationen Cocomacia. Syftet var att organisera de afrocolombianska samhällena och ”väcka folks medvetenhet så att de fick upp ögonen upp för sina rättigheter.”

1987 började hon studera sociologi på universitetet, fick ett lärarjobb i Quibdó, var med och inledde arbetet med att organisera de olika stadsdelarna, vilket ledde till att hon blev avskedad ”för att jag vände folk mot politikerna.”

Som en av regionen Chocós representanter deltog Zulia Mena i arbetet med att ta fram en ny colombiansk konstitution 1991. De afrocolombianer som deltog i processen lyckades efter ett års arbete tillsammans med representanter för regeringen och politiker och forskare formulera Lag 70, som kongressen godkände 1993. Lagen tillskriver de afrocolombianska samhällena ett kollektivt ägande av den mark de sedan länge bebor.

Lag 70 innebar också att gruppen afrocolombianer fick representation i kongressen och efter mycket övertalning, ”för att vi inte skulle förlora allt vi kämpat oss till,” gick Zulia Mena med på att ställa upp i valet till kongressen där hon företrädde Chocó 1994-98.

Från 1995 började regeringen dela ut mark till afrocolombianer och man började med 80 000 hektar till pionjärorganisationen Cocomacia som varit med och skapat förutsättningarna för processen.

På frågan om för- och nackdelar med att vara kvinna i politiken vill hon börja med fördelarna.

– Männen märker att de har rört till det för sig, att de dragit politikens anseende i smutsen och nu kommer kvinnorna och tar ansvar där de har misslyckats. Det är vad männen själva säger till mig på våra möten. Värre är det med många kvinnors inställning, de är mer ”machistas” än männen. Det beror väl på dåligt självförtroende, de tror sig inte om att klara av politiskt arbete och tror följaktligen inte heller att jag kan klara av en kampanj och ett eventuellt uppdrag som borgmästare. Samtidigt märker man en rädsla hos männen, för de vet att när en kvinna tar kommandot blir det en klar och transparent ledning, att vi ser på saker och ting ur alla synvinklar innan vi fattar beslut som ska gagna alla.

I detta sammanhang kommer vi in på korruptionen i politiken och de hot och repressalier som kan bli följden av att man städar upp i de politiska leden. En erkänt duglig kvinnlig borgmästare i sydöstra delen av Chocó mördades eftersom det uppenbarligen fanns vissa grupper som inte gillade hennes upprensning i den korrumperade kommunala administrationen. Zulia Mena säger sig inte fundera så mycket på det. Hon vet vad hon ger sig in på:

– Det är en utmaning att komma på hur man ska hitta vägar att kunna prata med folk, vara diplomatisk, både nå ut och få gensvar. Jag tog på mig ansvaret för längesedan att arbeta för samhällets bästa och då tog jag också på mig de risker det kan innebära.

Irene Anderberg, Kristna fredsrörelsen