- Época de cambio, cambio de época.
Ecuadors nyvalde predident Rafael Correa leker med orden under det sociala forumets avslutningsceremoni. Vad han menar är att snarare än en ”epok av förändring” så genomlever Sydamerika just nu en ”förändrad epok, en ny epok”. Och folket jublar…

Ur ett kort historiskt perspektiv ter det sig fantastiskt att majoriteten av de sydamerikanska regeringarna nu ignorerar IMFs och Världsbankens nyliberala recept, att USA inte lyckas driva igenom sitt allamerikanska integrationsprojekt ALCA och att frihandelsförhandlingarna inom världshandelsorganisationen WTO strandat av samma skäl. Det globaliserade civila samhället skördar segrar både internationellt och inom varje lands regeringar. Och de sydamerikanska regeringarna ”smittar varandra” med att våga sätta folkmajoritetens intressen främst.

Men i ett längre historiskt perpektiv ter det sig inte så konstigt. Den sydamerikanska kontinenten har ett rikt filosofiskt-ideologiskt material att falla tillbaka på, ända sedan Simón Bolívars dröm om ”Sydamerikas Förenta Stater” efter befrielsekrigen i början av 1800-talet, via den kubanske tänkaren José Martís ”Patria Grande” i slutet av samma sekel till Ché Guevaras internationella revolution på 1960-talet. Citat från dessa och andra ideologer dyker ofta upp i den sydamerikanska integrationsdebatten idag.

Även om kampsånger och slagord på det sociala forumet för tankarna tillbaka till 1970-talets solidaritetsdemonstrationer så är alla medvetna om att situationen är en annan. Förtrycket är inte längre nationellt och den traditionella USA-imperalismen har tagit sig nya former.

– Huvudmotståndaren idag är de transnationella företagen, utropar José Luis Patrola från brasilianska MST tvärsäkert.

Kapitalet har för länge sedan gått över de nationella gränserna, och de politiska blocken enas för att kunna svara mot det. I samma anda har också det civila samhället organiserat sig transnationellt, med globala forum och nätverk. Nya begrepp, som matsuveränitet, sammanväver olika kampgrenar och presenteras som alternativa, holistiska modeller för utveckling. Även språken integreras. På det sociala forumet i Cochabamba talas en anarkistisk blandning av spanska och portugisiska, så kallad portuñol, med enstaka inslag av ren quechua, aymara, engelska och franska!

När detta skrivs vet vi inte vilket genomslag de sociala rörelsernas förslag verkligen kommer att få i den sydamerikanska integrationen. Troligen kommer det att ta lång tid ännu. Men tiden skapar också förutsättningar för att processen blir mer demokratisk. Det organiserade civila samhället i Sydamerika är välinformerat och arbetar proaktivt med alternativ och dialog, inte bara protester. Det råder också en medvetenhet om att själva processen är minst lika viktig som slutresultatet. En stor utmaning för organisationerna är att få folk i allmänhet i sina respektive länder att förstå vad det handlar om och engagera sig.

En paradox under det sociala forumet är att det i diskussionerna om integration dyker upp en massa krav på nationellt oberoende och ökat lokalt eller regionalt självstyre. Integration i Sydamerika handlar i hög grad om att skydda sig mot utomkontinental påverkan och kontroll. Värdlandet Bolivia, ett av kontinentens mest exploaterade men samtidigt mest nationalistiska länder, söker integration för att ta sig ur fattigdomen genom en mer solidarisk inställning från grannländerna.

Inför denna motsättning mellan det nationella–regionala-kontinentala ter sig förslagen från arbetsgruppen om ursprungsfolken som en struktur att bygga lösningen på. De många färgglada representanterna från aymara, quechua och kichwa satt under större delen av det sociala forumet på sidoläktarna i den stora samlingssalen, separerade i sina respektive folkgrupper och utan att direkt lägga sig i debatten i centrum. Men det är en kulturell fråga om hur man fattar beslut och för fram sina åsikter.

När de presenterar sina förslag till slutdokumentet innefattar de i princip alla de övriga tolv diskussionsområdena. Det handlar integrerat om hållbar utveckling, miljöhänsyn, genusrelationer, alternativa transportprojekt, lokalt medbestämmande och kollektiva rättigheter. De starka andinska ursprungsfolken har stärkts ytterligare genom samarbete över nationsgränserna. De ser kontinenten Abya Yala som komplementerande delar av samma kropp. De mest radikala erkänner än idag inte sina nationalstater. När de utmålar en vision om integration baserad på etnisk mångfald och fredlig samexistens känns det som en naturlig utvecklingsmodell för hela kontinenten. Det är samtidigt en återgång till det förflutna och en idealbild för framtiden.

– För oss ursprungsfolk existerar inga gränser!

Lena Zetterström