"Hur mycket mer ska vi stå ut med?"

"Hur mycket mer ska vi stå ut med?" Den uppgivna frågan ställs av Candelaria Chub från byn Paraná i Polochicdalen i Guatemala. Candelaria Chub tillhör en av de 769 familjer som blev avhysta från sina hem och grödor i området för att ge plats åt ett företaget Chabil Utzaj:s sockerrörsodlingar 2011. Jag intervjuade Candelaria under min reportageresa till Polochic i november förra året, men hennes berättelse kom av platsbrist aldrig med i artiklarna jag senare skrev. Men hennes ord fastnade i mitt minne.

Sedan mitt besök i Polochicdalen har situationen inte förändrats. Guatemalas president, ex-generalen Otto Pérez Molina, har inte uppfyllt det löfte han gav förra året om ge mark och hem till de drabbade, trots pågående påtryckningar från såväl nationella som internationella organisationer. Befolkningen i Polochicdalen lever ännu under svåra förhållanden. Samtidigt är efterfrågan på agrobränslet etanol, som produceras av sockerrör, fortsatt stor i Europa. Candelarias fråga är berättigad. Nu är det dags att också hennes berättelse blir hörd. Därför får hennes vittnesmål ta mitt krönikeutrymme den här månaden:

"Vi hade odlingar av ris, yuca och bönor och de brände allt och hotade oss. Efter avhysningen hade vi ingenstans att ta vägen. Familjerna från min by fick bo vid dikesrenen vid vägarna. Vakterna från Chabil Utzaj kom och försökte skrämma oss. Under natten attackerade de oss men vi kämpade emot. Det gör mig ledsen att vi fortfarande, efter 80-talet, måste lida [200 000 människor beräknas ha mördats under inbördeskriget, som tog slut i samband med att fredsavtalet skrevs under 1996. Ursprungsbefolkningar drabbades hårt av våldet. Min anm.]

Vad ska vi göra nu? Och vad kommer staten att göra? Här är vi i byn 8 de agosto där vi lever i tillfälliga hem som inte är våra egna. Inte förrän vi får en liten bit land kommer vi att nöja oss. Här är vi sjuka, vi har inget att äta, vi lever i fattigdom, det finns inga arbeten. Jag känner mig besviken, ledsen. Varför är livet såhär för oss ursprungsfolk i Guatemala? De exploaterar oss och vad kan vi göra åt det? Hur mycket mer ska vi stå ut med? Regeringen har inte tagit sig an detta men vi har fått hjälp av organisationer och därför är vi fortfarande här. Jag hoppas att det kan finnas en lösning och det är viktigt att informera om detta. Från åttiotalet till idag har vi lidit och fått svar på tal genom kulor eller skrämseltaktik och död. Jag känner mig ledsen och frustrerad och det gör ont. Det är hårt. Det finns ingen rättvisa."

Text och foto: Lina Karlsson

Krönikan är tidigare publicerad i tidningen Folkets pappersversion.