När jag kommer till jobbet på morgonen möts jag av flickor och pojkar som får sina kroppar våldtagna mot betalning. När jag öppnar tidningen på morgonen läser jag om nästan 80 personer som mördats i Norge av en hatisk man. Liksom många andra lever jag i dessa dagar med frågan – hur möter man det fruktansvärda? Hur orkar man inte bara stirra mörkret i vitögat utan hitta kraft att göra något for att förandra? Var finner jag, gudalösa själ, hopp i dessa stunder?

Dessa veckor är en hektisk tid av besök hos olika lokala, internationella och multilaterala organisationer som jobbar mot kommersiell sexuell exploatering av barn. Svalorna är i full fart med att planera vårt eget kommande arbete mot detta problem och jag håller därför på att lära känna det arbete som gjorts och vilka aktörer vi kan samarbeta med för att förhindra att barn utnyttjas. Det är en resa full av fruktansvärda historier.

Det är helt klart tungt att behöva se mänsklighetens mörka sida så rakt i vitögat. Efteråt vill jag bara fylla huvudet av solrosor och sockervadd för det är för tungt att bära. Det är bara så mörkt att se och man får inte tappa energin för att orka ta itu med problemen i verkligheten. Det är mänskligt, naturligt, kanske riktigt, att leta efter svar som kan ge mening, men jag för min del vägrar finna mening i det onda.

När ett barn utnyttjas är det en barndom som är förlorad förgäves. När människor mister livet på grund av en mans hat mot deras åsikter är det liv förlorade förgäves. Det är helt meningslöst, borde aldrig ha hänt.

Det onda kan ha sina orsaker, men lidandet i sig har ingen mening, det är inte till för att göra oss starkare eller lära oss något. Som författaren Majgull Axelsson så klokt formulerar det i sin bok om sexuell kommersiell exploatering av barn, ”Rosario är död”, en berättelse om den filipinska flickan Rosario som dog efter skadorna av en våldtäkt mot betalning: ”Problemet är att Gud inte finns. Så illa är det, Rosario. Vi har bara varandra. Och ingen kommer att rädda oss människor om vi inte räddar varandra.”

I den meningslösheten finner jag den mening som får mig att gå till jobbet varje dag och försöka skapa en bättre situation för de barn som utsatts för utnyttjanden. Vi har bara varandra, men redan det är mycket och tillsammans kan vi vara det ljus som bryter mörkret. Jag tror på solidariteten, på de rörelser av människor som ägnar sin kraft och sitt engagemang åt att skapa ett tryggare, humanare samhälle. Jag finner hopp i modet hos de individer som vågar tro på att deras insats gör en skillnad, som vågar se och agera. Och jag känner kärlek för de drabbade, de som vågar vara offer utan att bli martyrer och som låter sin historia hjälpa till att förhindra att andra utsätts for detsamma. Tack vare dem, tack vare er samlar jag mina krafter varje morgon och säger – ingen mer Rosario, ingen mer Anders Behring Breivik. Idag gör vi – du, jag, vi tillsammans – världen lite bättre att leva i.

Clara Olander är landrepresentant för Svalorna Latinamerika i Estelí, Nicaragua. Krönikan är tidigare publicerad i De:Facto.