Fátima Hernández, känd från ett uppmärksammat våldtäktsmål i Nicaragua, arbetar nu – trots hot och angrepp – för att hjälpa andra kvinnor som utsatts för våld och kränkningar.

Den nu 24-åriga Hernández utsattes den 25 juli 2009 för våldtäkt och misshandel av en medarbetare vid Nicaraguas migrationsdepartement, vars familj har goda kontakter i regeringskretsar. Hernández misstänker att hennes drink hade spetsats innan övergreppet.

Det sexuella våldet har enligt Hernández nått epidemiska nivåer i Nicaragua, men övergreppen anmäls eller straffas sällan. Hon var dock fast besluten att dra gärningsmannen inför rätta. För att öka uppmärksamheten kring fallet inledde hon en 25 dagar lång hungerstrejk utanför Högsta domstolen och vände sig till medier och människorättsgrupper.

I juni 2010 dömdes våldtäktsmannen till åtta års fängelse. Men i juli i år reducerades straffet till fyra år av Högsta domstolen med hänvisning till att gärningsmannen varit alkoholpåverkad och att Hernández inte ansågs ha gjort tillräckligt mycket motstånd.

Den unga aktivisten, som hoppas kunna slutföra sin juristexamen, grundade förra året kvinnoorganisationen Asociación de Mujeres Forjadoras El Pensamiento, för att stötta kvinnor och flickor som utsatts för sexuellt våld. Hon arbetar också för att hennes fall ska prövas av Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter.

Vad är din upplevelse av det nicaraguanska rättssystemet sedan du gjorde en polisanmälan?

- Polisen agerade nonchalant. Jag upplevde att de inte var opartiska, att de tog ställning för gärningsmannen. De tappade bort mina uppgifter och det tog dem 43 dagar att skicka mina kläder till laboratoriet för analys. Den dag jag anmälde övergreppet bad jag om att få göra ett blodprov för att kunna fastställa vad som lagts i min drink, men polisen vägrade.

Åklagarmyndigheten var ovillig att ta upp fallet. De sa att det inte fanns tillräckligt med bevis, även om en fysisk undersökning visade att jag hade blivit våldtagen och misshandlad.

Advokaten José Manuel Urbina som tog sig an mitt fall gjorde det gratis. Till slut, efter många försök, tog han mitt fall till en opartisk domare. Alla andra hade sagt att det inte fanns tillräckliga bevis för åtal.

Hur ser situationen ut för människorättsaktivister i Nicaragua?

- Det är riskfyllt. Innan åtalet åkte jag till en radiostation för att ange gärningsmannen offentligt. När jag klev av bussen vid radiostationen blev jag angripen av en man som tog strypgrepp på mig som en varning för om jag fortsatte min kamp.

Efter rättegången, när jag lämnade domstolen, tog gärningsmannens familj tag i mig och hans bror slog mig i ansiktet.

Efter att domen hade avkunnats angreps både jag och min advokat igen. Vi har mottagit dödshot. Den femte oktober mördades min advokats bror, Pablo José Urbina, som en varning till brodern för hans arbete för mänskliga rättigheter. Jag fruktar för både mitt och min advokats liv.

Hur har din familj och lokalsamhället reagerat på din kamp för rättvisa?

- En del har avvisat mig. Jag kunde inte gå till marknaden utan min mor. Människor pekade och sa: "där är lögnerskan". Några få kvinnor sa: "jag stöder dig, jag är kvinna och jag förstår hur du känner." Jag blev förvånad över hur många män som visade sitt stöd.

Min familj har lidit mycket under processen eftersom jag också gick ut i hungerstrejk.

I början kände jag mig ensam, bortsett från stödet från min familj, och därför startade jag kvinnoorganisationen. Jag följer nyheterna varje dag och när jag hör om ett övergrepp försöker jag ta reda på hur jag kan hjälpa den som utsatts. Jag kontaktar kvinnan i fråga och säger: "jag stöttar dig, organisationen stöttar dig, du är inte ensam".

Vad är ditt budskap till kvinnor och flickor i Nicaragua?

- Vi har en epidemi av våld mot kvinnor och flickor i landet. Det är verkligen oroande. Den nuvarande sandinistledda vänsterregeringen gör ingenting – de låtsas inte höra, vill inte se vad som händer. Men vi kräver att regeringen lyssnar. För kvinnor och flickor är det viktigt att bryta tystnaden, att inte förbli tyst. Offren får inte bli ensamma. Med Guds hjälp kommer vi att få styrkan att bekämpa detta.

Text: Eva Carroll/IPS
Foto: http://www.youtube.com/watch?v=HxGtV5tUVlQ&feature=related