I sin nyutgivna bok Fuego Cruzado (Korseld) berättar journalisten Marcela Turati om offren i det mexikanska kriget mot narkotikamaffiorna. Ett krig som skördat minst 30 000 liv under de senaste fyra åren.

Boken, som lanserades i förra veckan, fokuserar på alla dem som förlorat sina livskamrater, blivit föräldralösa, eller har tvingats fly från sina hem på grund av det knarkrelaterade våldet. De osynliga offren för en konflikt som dränkt landet i blod.

Frilansjournalisten Marcela Turati har tidigare vunnit fler internationella utmärkelser för sitt arbete, och hon är även en av grundarna av organisationen Periodistas de a Pie, som arbetar för en mer socialt ansvarstagande journalistik.

Turati arbetade med sin bok i ett års tid, och under arbetet med den har hon intervjuat människor i de tio delstater i landet som drabbats allra värst av kriget mot narkotikan.

Hur kom det sig att du beslutade att skriva denna bok?

- Jag förstod under mitt journalistiska arbete att det jag mötte inte handlade om enskilda fall, utan att det rör sig om hundratals människor som har chockerande historier att berätta. Det finns så många familjer och orter där hela befolkningar lever i ständig rädsla. Jag beslutade mig för att skriva om det som händer vid sidan av själva våldsdåden. Många medier rapporterar om massakrerna, men få återvänder till platserna för att ta reda på hur det gick efteråt.

Var det några delar som var särskilt svåra att skriva om?

- Ja, och ett av dessa grubblade jag på i flera månaders tid. Det är det kapitel jag kallar "oavsiktliga mord", som anspelar på benämningen för civila dödsoffer, "collateral damages". Jag ville försöka förstå båda sidor och inte bara falla in i de körer som uppmanar till att lyncha armésoldaterna, men inte heller friskriva dem från sitt ansvar. Jag ville söka efter felen i systemet, beskriva den rädsla soldaterna känner och den brist på utbildning de har, samt visa att de fostras för att döda. Och jag ville beskriva vad resultatet blir när soldater skickas ut på gatorna – att de dödar, och efteråt vanligtvis försöker förvanska sanningen om vad som hänt.

Ett annat väldigt svårt ämne att beskriva var barnen, eftersom normerna har brutit samman i Mexiko och barn numera utgör måltavlor. Jag träffade barn som plågades av mardrömmar och barn som överlevt skottlossningar.

Det finns barn som leker att de är yrkesmördare och jag ville beskriva allt det där, hur de allra oskyldigaste offren drabbas och vad som kommer att ske med hela den generation som växer upp på detta sätt.

Även det första kapitlet, som är en essä om "normaliseringen" av mördandet var svårt. Jag kunde inte begripa hur detta maskinella mördande uppstod, hur vi har gått från att till en början känna oss chockade och förfärade till att vänja oss vid det, och till att så att säga slänga 30 000 döda i en namnlös massgrav.

Fanns det fler skäl till att du skrev boken?

- Att bevittna så mycket lidande, att resa från helvetet och sedan tillbaka till den bubbla som fortfarande finns i Mexico City, gjorde att jag kände ett ansvar. Jag känner att jag måste berätta om det jag sett, och försöka bredda diskussionen, för hittills är det våldsverkarna som stått för pratet.

Det enda vi hör är regeringens krigsretorik, och knarkmaffiornas budskap i form av lik med avhuggna huvuden. Men kring varje död kropp finns en familj och en gemenskap som vi aldrig får höra talas om, och jag tror vi är rädda för att inse just det.

Vi måste ifrågasätta slutsatsen att de som blir dödade blir det på grund av att de själva är kriminella – eftersom vi inte vet det innan morden har utretts. Och i Mexiko genomförs inga utredningar.

Dessutom tror jag inte att den här generationen av skjutglada människor råkat dricka något gift som gjort dem mordiska. Det finns andra orsaker, som straffriheten och vetskapen om att det är lätt att döda och att ingen kommer att ställas till svars för det – och det är det vi ser resultatet av nu.

Förra året mördades 3 111 människor i Ciudad Juárez, medan det bara skedde fem mord i El Paso (den angränsande stad som ligger på den amerikanska sidan av gränsen). Hur förklarar man det? Vi måste börja fundera på orsakerna på ett nytt sätt.

Jag hade även velat få med ett kapitel om kvinnorna, som jag anser är hjältinnor. När familjeförsörjaren dödas (94 procent av dödsoffren är män) står kvinnorna själva med ansvaret att ta hand om sina familjer. Sen finns det kvinnor som letar efter sina anhöriga som försvunnit, eller som stigmatiseras på grund av den retorik som skuldbelägger de dödade. Det finns dessutom mängder med kvinnor som utsatts för sexuellt våld av alla de olika grupper som är involverade i konflikten. Kvinnornas situation är ett ämne för en egen bok.

Din kommande bok kanske?

- Förhoppningsvis.

Text: Daniela Pastrana/IPS
Foto: Revista Gatopardo/Youtube http://www.youtube.com/watch?v=MIw2aKCkKVo