Återigen har Latinamerika drabbats av en statskupp som sätter igång spekulationerna om huruvida kontinenten står inför en reell tillbakagång för demokratin. I slutet av juli avsattes Paraguays president Fernando Lugo under tveksamma former genom en riksrätt.

Farhågorna fanns redan 2009 när Honduras demokratiskt valde president Manuel Zelaya avsattes i en statskupp av militären. Anledningen till att Zelaya avlägsnades från sin post var att han planerade att genomföra en icke-bindande surveyundersökning. Detta med syfte att fråga honduranerna hur de såg på att i framtiden genomföra en folkomröstning om bildandet av en grundlagsförsamling med uppdraget att skriva om konstitutionen. Efter kuppen har människorättssituationen under den nye presidenten Porfirio Lobo kraftigt försämrats och hot och våld mot människorättsförsvarare är vanligt förekommande, enligt Amnestys senaste årsrapport.

Den 23 juni i år nådde dessa subversiva strömningar Paraguay när presidenten Fernando Lugo avsattes i en riksrättsprocess av parlamentet. Den utlösande faktorn var att parlamentet ansåg att Lugo bar ansvaret för en blodig avhysning av jordockupanter i Curuguaty i nordöstra Paraguay. Vad som kommer hända i kölvattnet av kuppen, och om människorättssituationen kommer att förvärras likt Honduras, återstår att se.

Vissa slutsatser om hur dessa händelser ska tolkas kan dock göras. En favoritförklaring bland de som stödjer förfarandet är att både Zelaya och Lugo har gjort sig skyldiga till maktmissbruk och att de därför förtjänat att avlägsnas från sitt ämbete. Något bland andra Honduras interimspresident Roberto Micheletti hävdat. Detta är dock en något onyanserad förklaring som snarare döljer hur den latinamerikanska verkligheten ser ut.

Jordfårgan ett hett ämne

Faktum är att både Zelaya och Lugo verkat för att förändra mycket svåra politiska kontexter, präglade av omfattande fattigdom, både ekonomisk och politisk, som eliten i dessa länder velat bevara. Honduras och Paraguay är två av Latinamerikas fattigaste länder; enligt Världsbanken lever mer än 59 procent av honduranerna under fattigdomsgränsen och i Paraguay ligger siffran på närmare 35 procent. I båda länderna har ett av kontinentens största fattigdomsproblem, landfrågan, fortfarande inte lösts, fattiga bönders anspråk på jord har ännu inte tillfredsställts och tvångsavhysningar vanligt förekommande, enligt Amnesty.

Både Zelaya och Lugo har ägnat sina presidentperioder åt att försöka lösa ojämlikheten, men på en kontinent som har en historia av att elitens ekonomiska intressen får styra, har dessa hindrat förändringsprocessen. I Paraguay hade Lugo innan han avsattes försökt genomföra en jordreform, men stött på patrull på grund av den ekonomisk-politiska elitens enträgna motstånd. Den latinamerikanska historien säger oss att när någon börjar hota elitens intressen, försvinner denne ofta från den politiska scenen. Därför är det inte orimligt att tro att jordockupationen i Curuguaty sågs som ett tecken på att Lugos ansträngningar radikaliserat de fattiga jordlösa bönderna och att han därmed måste avlägsnas från sitt ämbete. Redan förra året gick till exempel en grupp pensionerade militärer ut och anklagade Lugo för maktmissbruk.

Men vad betyder detta i ett längre perspektiv? En dyster fortsatt utveckling skulle kunna vara att kuppsinnade eliter i andra latinamerikanska länder, där den demokratiska traditionen ännu inte helt konsoliderats, ser sin chans att skrida till verket. När kuppen i Honduras skedde spådde många analytiker och debattörer en mörk framtid för Latinamerika, men chansen fanns ändå att det bara var ett temporärt bakslag. Frågan är nu om Latinamerika faktiskt utsätts för en upprepning av en mycket mörk historia av statskupper och demokratisk stagnation, eller om händelserna kommer att få en demokratisk lösning.

Text: David Scott, frilansskribent