I år startar firandet av 200-årsjubileumet av Latinamerikas frigörelse från Spanien. Först ut är Bolivia och Ecuador där de första stegen mot självständighet inträffade redan 1809. Men det är inte alla som tycker att 200-årsjubileumet är något att fira.  

Med fyrverkerier, parader och utställningar firar Ecuador minnet av landets första steg mot självständighet som inträffade den 10 augusti 1809. Den så kallade "Quito-revolutionen" var ett första försök att klippa banden till Spanien och banade väg för en frihetskamp som i början av 1820-talet gjorde Ecuador och flera andra länder självständiga från kolonialmakten.

Men frågan är vad som egentligen förändrades i praktiken i kölvattnet av frihetskampen.

CONAIE, en ecuadoriansk paraplyorganisation för ursprungsfolk, skickade inför firandet ut ett pressmeddelande där de gav sin syn på 200-årsfirandet.

"Kampen för frihet och värdighet började inte för 200 år sedan och har inte slutat än", skriver de.

De menar att verkligheten för Ecuadors stora ursprungsbefolkning inte förändrades genom frigörandet från Spanien. Utnyttjandet av ursprungsfolken som livegen arbetskraft fortsatte.

"Vi trodde att slaveriet hade försvunnit men det enda som ändrades med frihetskampen var vem som var husbonde. Slaverisystemet fortgick på ett grymt sätt.", skriver CONAIE.

Konfliktfylld process

Valeria Coronel är historiker knuten till det tvärlatinamerikanska universitetet FLACSO i Ecuador. Hon menar att man genom att fira 200-årsjubileet antar att det moderna samhället bildades 1809 och att allt var frid och fröjd. Men då bortser man från den del av historien som CONAIE pekar på.

- Man glömmer att det var en väldigt konfliktfylld process, fylld av rasism och patriarkala strukturer samt en serie av exkluderande från sociala, politiska och civila rättigheter som bara har kunnat förändras genom människors kamp, säger hon.

I de utställningar och skrifter som har skapats för 200-årsjubileumet finns visserligen ursprungsfolk, kvinnor och svarta med. Men enligt Valeria Coronel får de oftast fungera som kuliss mer än att man på allvar inkluderar dem i historien.  

- Det är också problematiskt. Det handlar inte om att rita dit kvinnor och ursprungsfolk i bakgrunden utan att det mellan aristokratin och de här grupperna fanns konflikter och att de konflikterna är en del av Ecuadors historia.

- Om man ger sken av att alla var integrerade och omtyckta i samhället från början stjäl man alla de här människornas historia.

1900-tal mer värt att fira 

För att skapa en mer kritisk bild av självständigheten har man på FLACSO dragit igång ett eget självständighetsprojekt. I stället för att fira 200-årsjubileet i sig vill man sätta fokus på 1900-talet. I Ecuador liksom i de allra flesta sydamerikans länder var det då som det moderna nationerna verkligen formades och fler grupper fick ta plats i politiken.

- 1800-talet ser vi på som en tid då det skapades förväntningar som inte uppfylldes. De uppfylldes först när människorna gjorde upp med kolonialismen genom att organisera sig. Det var först på 1900-talet som de stora massorna började delta i politiken.

I början av 1900-talet uppstod en kris för den oligarkiska staten i samband med första världskriget. Vägen ur krisen blev ett större folkligt deltagande i takt med att människor organiserade sig i fackföreningar och vänsterpartier.

1800-talet däremot, var enligt Valeria Coronel ett svart århundrade för de stora massorna i Ecuador.

- Det var på 1800-talet som staten roffade åt sig mark från lokasamhällena och skapade storgodsen. 1800-talet i Ecuador var då man inkluderade folket som städare.

Johanna Kvarnsell