Koordinatorn för den feministiska kvinnliga fredsorganisationen Ruta Pacífica de las Mujeres, Maria Teresa Arizabaleta, 77, förklarar varför fred är den viktigaste frågan för colombianska feminister idag.

Du kallar dig för feminist och du är 77 år. Hur blev du feminist i ett så konservativt land som Colombia?

- Från början trodde jag att jag blev feminist på grund av min pappa. Han hade baskiska rötter, hans farfar kom från Baskien och hans farbröder kämpade mot Franco. En av dem satt länge fängslad i Spanien. Pappa hade ärvt socialistiska idéer och ogillade kyrkan, till skillnad från mamma, som kom från en djupt katolsk och inflytelserik familj i Cali. Jag påverkades i högre grad av min pappa än av min mamma.

Men nu när jag satt och skrev min bok så mindes jag första gången jag aktivt revolterade mot det konservativa samhället. Jag var 14 år och hade en väninna som var 15. Hon blev gravid och hela kvarteret fick veta det och förbjöd sina döttrar att träffas med henne. Men jag fortsatte att träffa henne i parken så alla skulle se. Tandläkaren hade våldfört sig på henne. Han var en mycket respekterad man i 30-årsåldern och behövde aldrig skämmas för det han hade gjort. Hon däremot blev isolerad. Jag var hennes enda vän. Mamma förbjöd mig att träffa henne men pappa stödde mitt beslut. Till slut blev hon skickad till landsbygden. Jag träffade henne aldrig mer. Skammen för hennes familj var för stor och det bästa sättet att reparera skadan var att få bort henne. Många fina flickor stannade kvar på landet och födde sina oäkta barn där. I hemlighet. Jag minns att jag blev ursinnig och vägrade gå till den tandläkaren igen. Jag blev lite av ett svart får i kvarteret. Det var då jag på riktigt blev medveten om vilken plats kvinnan fått i samhället och revolterade mot det.

Hur var det samhälle du växte upp i?

- Det var ett mycket traditionsbundet samhälle. Mycket katolskt. Det är fortfarande så på många sätt. Kyrkan lade sig i allt. De sade till oss kvinnorna hur vi skulle uppföra oss. De förvandlade våra mödrar till våra vakter, de skulle vakta vår oskuld, sätt att klä oss, sätt att sitta på.  "Sitt ordentligt!" sade min mamma ofta till mig. Jag förstod så småningom att det betydde att sitta med benen i kors, inte visa trosorna. Mormor hade varit ordförande i "De Katolska Kvinnorna", en inflytelserik grupp i staden. Mamma tog över när mormor dog, och efter att mamma själv dog så frågade de mig om jag ville vara ordförande! Jag sade: "Nej, tack. Jag är en syndare", och så bröt de kontakten med mig och min familj. Där gick dynastin av kvinnliga ordföranden i "De katolska kvinnorna" i graven.

Vilken var feminismens första stora seger i Colombia?

- Vi brukar säga att det var 1932, när man fick igenom Lag 28 som gav kvinnor civila rättigheter, bland annat rätt att ärva och äga i eget namn, rätt att låna och att klaga i domstol. Mina mentorer, som deltog i den striden, berättade för mig att de konservativa brukade säga att dessa rättigheter ville kvinnor ha enbart för att få vara otrogna!

Du deltog i rörelsen för rösträtten för kvinnor. Hur minns du den striden?

- Kvinnor i Colombia fick rösträtt först 1958. Det var en lång kamp. Jag var 24 år då men hade varit aktiv i den feministiska rörelsen sedan tonåren. Det är viktigt att komma ihåg att det här var i en tid av militärdiktatur som hade börjat 1952, och under ett inbördeskrig mellan de konservativa och liberalerna, som på den tiden var mer socialister eller socialliberaler. Det blodiga inbördeskriget var hemskt på alla sätt och vis. Och i den miljön kämpade vi kvinnor för vår rösträtt.

Man kan säga att striden för rösträtt i Colombia uppnådde sitt mål tack vare en allians med liberaler och konservativa i kongressen. Vi hade stöd av liberalerna men det var nödvändigt att få med några konservativa och att få med de konservativa kvinnorna i regionerna. Vissa kvinnor hade oerhört stor makt på det lokala planet tack vare deras släktrelationer, det var viktigt att få med dem att förstå att kvinnlig rösträtt skulle gagna hela landet. General Rojas Pinilla, som var vid makten då, instiftade rösträtten för kvinnor och gav sin hustru och sin dotter de första id-korten kvinnor fick för att rösta.

Jag kommer ihåg att argumentet emot att kvinnor skulle få rösta var att: politiken var för smutsig för kvinnor som är så "rena". Haha! – skrattar Maria Teresa när hon minns den tiden.

Du är fortfarande ordförande i Colombias Förenade Kvinnliga Medborgare (UCC – för sin förkortning på spanska), vad kämpar ni för nu?

- Vi skapade UCC i samband med rörelsen för den kvinnliga rösträtten. Vi har mycket kvar att kämpa för. På 80-talet minns jag att vi kämpade hårt mot våldet mot kvinnan inom familjen. Det är ett ämne som vi tyvärr inte har kommit så långt med i det här landet. 2010 dödades 125 kvinnor efter slag och misshandel från sin egen partner! Det vill säga en kvinna var tredje dag! Cirka 50 000 fall av misshandel rapporteras varje år till myndigheterna och vi vet att mörkertalet är stort. För två veckor sedan slog det Colombianska fotbollslandslagets tränare en kvinna utanför en bar i Bogota och man märker på reaktionerna det har fått att det inte är så allvarligt att slå en kvinna i det här landet. Nästan 50 procent av folket vill att han ska sitta kvar som tränare i landslaget. Den här opinionsdelningen såg vi inte ens när en fotbollspelare slog ihjäl en uggla! Då var alla överens med att straffa spelaren! Vi fortsätter att kämpa mot det här hemska våldet mot kvinnor och för fred, för kvinnor lider också i den väpnade konflikten.

Men du leder också en kvinnlig fredsorganisation, Ruta Pacífica de las Mujeres – en organisation som kallar sig feministisk. Varför är "fred" en så viktig fråga för feminister?

- I vårt land är fred det som står på agendan för feminismen just nu. Fred är den viktigaste frågan för feminismen i vår tid för colombianska kvinnor.  Vi har lidit en konflikt i drygt 50 år! Och för kvinnor har den väpnade konflikten varit ett ödesdigert och hemskt besvärligt hinder för att uppnå sina mål. Kvinnor är inte bara offer i konflikten, vi har ju gerillagrupper med nästan hälften av sina truppstyrkor som består av kvinnor. Vi har kvinnliga politiker som aktivt stödjer högermiliser. Vi har kvinnor inom maffian. Men vi menar att krigets logik stödjer sig på patriarkala strukturer och skapar en kultur av våld som slår hårt mot minoriteter och grupper som i det patriarkala samhället ses som svaga. Vi har till exempel ett väldigt stort problem med det sexuella våldet i den väpnade konflikten. Ett problem som det inte ens talas om. Det är bara värt någon enstaka notis i tidningen. Den första stora studien om detta görs just nu här i vår region, i den sydvästra delen av landet. Det är förfärligt hur kvinnornas liv begränsas och styrs av konflikten i högre grad än en mans liv. Drygt hälften av alla internflyktingar är ensamstående kvinnor med barn, som aldrig hade planerat för ett liv som ensamstående. Vi ser också att ett sjukt samhälle med högre tolerans mot våldet som metod och de som förlorar på det är kvinnor i högre grad än män. Ett samhälle som glorifierar "de starka" framför "de svaga", och jag menar inte att kvinnor är svaga, men det är den kulturella föreställningen som finns inom manschauvinismen, att kvinnor är svaga och ska skyddas. Att uppfattas som svag i krig placerar kvinnor i en oerhörd utsatt position. Kriget förstärker de manschauvinistiska föreställningar om män och kvinnor. Det skadar hela samhället men framför allt oss kvinnor.

Men ni uppfattar alltså inte kvinnor som svaga?

- Nej, det gör vi inte i Ruta Pacífica de las Mujeres. Att prata fred i landet var nästan en synd under Alvaro Uribes två mandatperioder. Vår främsta representant, före detta senatorn Piedad Córdoba är ingen svag kvinna, hon var bland de starkare i det här landet som vågade prata om en väg annorlunda än kriget. Hennes kusin, Ana Fabricia Córdoba, som var koordinator i Ruta Pacífica i Antioquia, mördades den 7 juni i år. Idag är Piedad Córdoba utomlands för att skydda sitt liv, sedan man fått reda på att även hon planerades att mördas. Det krävs mod för att tala fred i det här landet.

Vi pratar inte fred för att det är en mjuk fråga, vi kvinnor får utstå de värsta följderna av kriget och har därför auktoritet att tala om det. Vi talar fred för att vi behöver fred och det är den svåraste vägen att gå. Det är enkelt att köpa vapen till kriget. Det är svårare att sätta sig ner och sätta stopp för den här våldsspiralen i vilken landet har hamnat. Att stå upp för en förhandlad lösning på en 50 år lång väpnad konflikt är att vara stark. Vi ser den här kampen som en feministisk fråga. Och vi kämpar inte bara för oss, vi kämpar för hela landet, för kriget förstör livsprojekt, drömmar och möjligheten att bygga ett bättre samhälle för oss alla.

Text och foto: Joanna Castro Echeverri, frilansskribent och antropolog bosatt i Colombia