Världsbanken kartlägger brist på sociala skyddsnät

Även om allt fler omfattas av välfärdsprogram saknar fortfarande 870 miljoner av världens fattiga tillgång till de sociala skyddsnäten. Det visar en ny rapport från Världsbanken som presenterades i tisdags.

Trots att över en miljard människor i 146 länder omfattas av program för sociala skyddsnät gäller det inte merparten av världens allra fattigaste, som lever på mindre än 1,25 dollar per dag. Det visar rapporten The State of the Social Safety Nets 2014.

Arup Banerji, chef för avdelningen för socialt skydd och arbete på Världsbanken, har dock gott hopp om att de sociala skyddsnäten ska kunna omfatta allt fler.

- Det finns allt fler bevis för att sociala skyddsnät är ett av de mest kostnadseffektiva sätten för länder att utrota den extrema fattigdomen och främja gemensamt välstånd, säger Arup Banerji.

Rapporten lyfter fram den roll som sociala skyddsnät spelar för bekämpning av fattigdom, förbättrad hälsa och näring för mödrar och barn, skolgång och läranderesultat, samt främjandet av en hållbar ekonomisk tillväxt.

Detta är den första studien i en serie i en genomgång av de sociala skyddsnäten i utvecklingsländerna. I studien ingår både sociala bidrag som inte villkoras och de där villkor ställs.

Enligt Världsbankens rapport återfinns en tredjedel av stödmottagarna i övre medelinkomstländer. I låginkomstländer, där 47 procent av befolkningen lever i extrem fattigdom, är det dock mindre än 10 procent som har tillgång till de sociala skyddsnäten.

De två främsta anledningarna till detta uppges vara att programmen i låg- och medelinkomstländer inte vidgas till att omfatta tillräckligt många samt att programmen inte är inriktade på dem som saknar inkomst utan har en inriktning på förbättrad kost eller äldreomsorg.

I Afrika söder om Sahara har ovillkorade kontantutbetalningar, som exempelvis pensioner, tredubblats från 2010 till 2013. Under samma period ökade antalet länder som infört liknande program från 21 till 37.

Indien, Kina och Brasilien driver sociala program som sammanlagt omfattar 486 miljoner människor. Arup Banerji vid Världsbanken menar att detta visar att det är möjligt att utvidga det sociala skyddet till att omfatta de som lever i extrem fattigdom.

- Mer kan göras för att hjälpa världens fattigaste, säger han.

I Madagaskar har endast en procent av befolkningen som lever under fattigdomsgränsen tillgång till de sociala skyddsnäten. I Burundi omfattas endast fem procent av de allra fattigaste av de sociala skyddsnäten.

Bland utvecklingsländer går i genomsnitt 1,6 procent av landets BNP till sociala program, medan en större andel går till bränslesubventioner, i Mellanöstern och Nordafrika står bränslesubventionerna för fyra procent av BNP.

- Till och med låginkomstländer har bränslesubventioner på 6,7 procent av BNP (Egypten) 4,7 procent av BNP (Jemen) och satsar endast 0,2 procent av BNP (Egypten) och 1,4 procent av BNP (Jemen) på sociala program, säger Ruslan Yemtsov, ekonom på Världsbanken.

Bränslesubventioner gynnar hela befolkningen eftersom det minskar kostnaderna för uppvärmning, transporter och belysning, men de gynnar särskilt de inkomstgrupper som konsumerar elektricitet och bränsle i större mängd, enligt Världsbankens rapport.

Maddalena Honorati, även hon ekonom på Världsbanken, påpekar att privata penningöverföringar oftast går till den rikaste femtedelen av befolkningen i låginkomstländer, och inte till de extremt fattiga.

- Globalt sett når mindre än 15 procent av penningöverföringarna de extremt fattiga, säger Maddalena Honorati.

Världsbankens rapport visar att många länder infört allt mer omfattande sociala program på senare tid. Fler mekanismer har också införts för att mäta hur effektiva programmen är. För närvarande har cirka 68 länder i världen nationella strategier för social välfärd, år 2009 fanns det endast i 19 länder.

Text: Farangis Abdurazokzoda/IPS