Kasper får skratta åt skräcken

När Carolina Cifuentes Paolo Iorio tar fram sina kasperdockor är uppmärksamheten total. Kasperteatergruppen Chúmbala Cachúmbala ger röst åt tysta och utsatta barn i Guatemala. Men även en vuxen publik uttrycker känslor och vågar ta plats när de talar med dockorna.

– En tid efter orkanen Stan var jag i en av byarna vid Atitlansjön för att arbeta med barn och kasperteater. När kasperdockan frågade en liten flicka varför hon var ledsen, svarade hon dockan att hennes morbror hade dött och att hon var ledsen för att det hade inträffat ett jordras. Efter föreställningen kom en psykolog fram till mig och sade att så öppet som den lilla flickan pratade med kasperdockan, hade inget barn pratat med henne sedan det inträffade. Då gick det upp för mig vilket enormt ansvar det ligger i det här arbetet, berättar Carolina Cifuentes, kasperteaterregissör.

Carolina Cifuentes kallas Teca och utgör ena halvan av kasperteatergruppen Chúmbala Cachúmbala i Guatemala. Den andra halvan är hennes make Paolo Iorio. Han är från Italien medan Teca är guatemalan. Tillsammans arbetar de sedan några år tillbaka med kasperteater i byar på landsbygden i Guatemala. De sätter upp pjäser som behandlar aktuella teman som rör människors vardag. Det handlar om miljön, såsom nedskräpning och skogsavverkning och sociala frågor, till exempel våld och hiv/aids. Och alltid med en sensmoral.

Under en turné i det bergiga landskapet i San Marcos i nordvästra Guatemala presenterar Chúmbala Cachúmbala en föreställning som handlar om hur en häxa kommer till en by, roffar åt sig allt vatten och lämnar byborna utan. Publiken sitter helt uppslukad av föreställningen, bara då och då hörs skratt och spontana utrop.  

– För mig betyder det allt hur människor ser på kasperdockan och reagerar på det den säger och gör. Om det inte hade varit för dessa reaktioner, det kan handla om allt från skratt till en förstummande uppmärksamhet, hade jag lagt kasperdockorna på hyllan för länge sedan, säger Teca.

Efter pjäsens slut blir det livliga diskussioner i en av byarna. Där hotar nämligen ett utländskt företag att bygga ett enormt vattenkraftverk som skulle avleda 90 procent av vattnet i den flod som förser befolkningen med vatten till jordbruket. Byinvånarna uppmanar till organisering för att försvara byn mot de som vill förkovra sig på de lokala naturresurserna. Precis såsom en av kasperdockorna menade att man måste göra.

– Att lyckas förmedla ett budskap, att bli förstådd motiverar mig. Varje möte medför något nytt. Jag har inte alla svar och vet inte hur jag ska bemöta alla reaktioner, men jag har blivit bättre på att improvisera, berättar Teca.

Hon fortsätter med att ge ett exempel från ett kvinnofängelse i Barcelona där en av kvinnorna under föreställningen sade till en av dockorna, ”Ni har ju i alla fall ett hem att gå till, men inte vi”. Då hann jag tänka, hur ska jag ta mig ur den här situationen? 

Paolo och Teca är ofta på resande fot, men återvänder alltid till sitt hus i Panajachel, vid den vackra vulkansjön Atitlán i centrala Guatemala. Det färgglada och dekorerade huset, som omringar en stor gräsmatta, fungerar som arbetsplats mellan turnéerna. Där har de sin verkstad för tillverkning av kasperdockor, kontor för administration och trädgård för att ta emot elever.

Paolo och Teca i sin verkstad. Här tillverkar de båda, men mest Teca, kasperdockor.

Trots att det fortfarande är få som känner till vad kasperteater är i Guatemala är Chúmbala Cachúmbalas föreställningar efterfrågade. Innan sommarens resa till Italien hade de inte varit hemma en enda helg sedan i julas. Men det har inte alltid varit så.  

– Det var ett stort risktagande när jag väl bestämde mig för att satsa på kasperteatern på heltid. Jag hade lämnat föräldrahemmet, hade inga sparpengar och tvingades flytta ifrån stan för att bo så billigt som möjligt. Det var ett riktigt tufft år. Jag minns att jag åt mindre för att få pengarna att räcka, berättar Teca. Dessutom tog mina föräldrar det hårt när jag bestämde mig för att ägna mig åt teatern. De kunde inte förstå hur jag kunde överge mitt jobb som designer. Min pappa undvek ämnet och bytte alltid samtalsämne om det kom på tal. Trots att det har gått tio år tror jag fortfarande inte att de förstår, berättar Teca.

Teca är självlärd. Även Paolo har lärt sig genom arbetet, men hade en miljöutbildning och erfarenhet av gatuteater innan han började samarbeta med Teca. För tio år sedan fanns de närmaste utbildningarna i Argentina eller på Kuba. Och det finns fortfarande inga kasperteaterskolor i Guatemala.  

– Jag har lärt mig allt om kasperteater på egen hand, från att pröva mig fram till vilka material som går att använda för att tillverka dockorna till att skriva manus och arbeta med min röst, säger Teca.

Det var genom att upptäcka rösten som Teca fastnade för just kasperteater.

Kasperfamilj vaktar verkstaden

 

– Första gången jag såg en kasperdocka var 1997, när jag och en kompis arbetade med föräldrarlösa barn i en by i norra Guatemala. Som avslutning på vår volontärperiod satte vi upp en kasperdockteater. Då upptäckte jag min begåvning, hur jag kunde använda min röst och tala genom dockorna för att nå ut till människor, berättar Teca.

Chúmbala Cachúmbala håller även i workshops med barn och ungdomar med syfte att bygga upp självkänslan hos deltagarna. Tecas erfarenhet är att kasperdockor är ett utmärkt redskap för att övervinna blyghet, uttrycka känslor och våga ta plats. 

   Innan vi låter barnen börja med kasperdockorna arbetar vi med ämnen som könsroller, sociala problem som barnen upplever i byarna och känslor kring det. Det är viktigt för oss att förstå hur de tänker innan för att jämföra med efter att de har fått sätta upp sina egna pjäser. Vi ger dem full frihet. Första gången vi gjorde det valde barnen att sätta upp en pjäs om våld i hemmet och en om miljöförstöring, berättar Teca. 

Förra året anordnade Chúmbala Cachúmbala en egen kasperteaterfestival. Den första i sitt slag i Guatemala. Då bjöd de in nya kasperteatergrupper från olika delar av landet och en gäst från El Salvador. I år var de utländska gästerna fler och föreställningarna likaså.

– Festivaler är det bästa sättet att nå ut till många människor. Vi vill besöka än fler byar, locka än fler människor och kunna bjuda in fler internationella gäster. Vi vill också uppmuntra andra kasperteatergrupper att satsa på yrket och målet är att se kasperteatern växa i Guatemala, säger Teca.

I Latinamerika tar det mesta ledsamma sig uttryck i något skojigt. Det skämtas om jordbävningar, det skrattas åt människor som ramlar och gör sig illa på gatan, ja faktiskt åt det mesta som kan tyckas oroväckande och sorgligt.

– Jag tror att det har mycket med rädsla att göra, säger Teca och tillägger: Det är precis denna förmåga hos människor i Guatemala att visa glädje hur illa livet än ter sig som jag älskar. Människors skratt inspirerar mig. Med denna skylt välkomnar Teca & Paolo de som besöker Chúmbala Cachúmbala  

Om namnet på gruppen berättar Teca:

- Chúmbala Cachúmbala är en sång som alla sjöng i skolan. Det handlar om ett gäng dödskallar som vaknar ur sina gravar för att äta ris, åka tåg och så vidare. Till sången är det rörelser, förklarar Teca. Och fortsätter: En vän undrade varför vi valde dödskallar som symboliserar död. Men det är europeisk tolkning. För oss latinamerikaner symboliserar döden fest, färger och glädje. Dessutom tycker jag om ”ch”-ljudet, dels för hur det låter och dels för att det är ett vanligt ljud i vår talade spanska i Guatemala.

Text och foto: Christin Sandberg

Artikeln publicerades i Arbetaren 42/09