40 år av utlandsskulder hotar Argentinas ekonomi

Nobelpristagaren i ekonomi, Joseph Stiglitz, dömer ut domstolsutslaget mot Argentina. Foto: Wikimedia Commons

De kallas för gamfonder. De internationella fonder som vägrar acceptera Argentinas återbetalningsplan och sätter käppar i hjulen för landets betalning av sina utlandsskulder. Fonderna är en del av den skuldsättning som Argentina befunnit sig i under decennier och som tog riktig fart under diktaturen, då den icke folkvalde diktatorn satte fart på det skuldhjul som än idag snurrar i den argentinska stadskassan.

År 1973 och militärkuppen i Chile var början på slutet av de demokratiska regeringarna i Argentina, Brasilien, Bolivia, Uruguay, Peru och Paraguay och en svart period av diktaturer inleddes. Ett systematiskt försvinnande av människor och tortyr undertryckte nationella konstitutioner och följdes av ekonomisk kontroll. Bara i Argentina försvann omkring 30 000 människor under diktaturåren.

Argentinas utlandsskulder mångdubblades under dessa år, 1976-1983. Skuldsättningen uppmuntrades av både USA och England, under styre av Ronald Reagan och Margaret Thatcher, respektive med stöd från Nato och Europa. De ville främst bekämpa tillväxten av subversiva väpnade grupper i Sydamerika, och bidrog därför till skapandet av "School of the Americas", institutet för säkerhetssamarbete, vars huvuduppgift var militär utbildning för att förhindra en kommunistisk utveckling i Latinamerika.

Med stöd av Europeiska utvecklingsfonden, IMF, USA och Europa, tvingades länderna i regionen att börja låna snabbt. I Argentina var diktaturens försvinnanden och tortyr nära sammankopplat till den marknadsberoende ekonomi som Jose Alfredo Martinez de Hoz, ekonomiminister under diktaturen, arbetat fram. Hans ekonomiska plan är symbolen för den ekonomiska terrorism som bidragit till att landets ekonomi fortfarande kämpar i motvind. Planen stödde marknaden genom en illegitim regering, som valde att öka den nationella tillväxten baserad på skuld genom ökad import, finansiell spekulation, växlingar i dollarn, statens övertag av privata skulder och förintelsen av den inhemska industrin, iscensatt av ordföranden för centralbanken, Domingo Cavallo. Något som till slut orsakade total kollaps av Argentinas ekonomi.

Eskalerande utlandsskuld

1982, i samband med den militära offensiven mot Falklandsöarna, som kontrolleras av Storbritannien sedan 1833, gav landets militärregim ifrån sig ett sista rop på ökat stöd från folket innan den ekonomiska härdsmälta som rådde i landet till slut föll samman. Efter nederlaget mot Storbritannien och Nato, kom även internationella anklagelser om grova brott som begåtts under diktaturen och landets katastrofala ekonomi synliggjordes, något som 1983 ledde till slutet för diktatorn.

Den institutionella och ekonomiska situationen som rådde i Argentina efter militärdiktaturen, var demokratins främsta hinder under åren 1983-1989. Ekonomin var nu sämre än någonsin i landets historia. Den statliga och privata utlandsskulden hade ökat från 7000 miljoner till 45 000 miljoner dollar under militärdiktaturen, och förvärrandes än mer av den internationella ogynnsamma miljö som industrin befann sig i på grund av den mexikanska krisen 1982. Under denna period orsakade den finansiella spekulation en extremt hög inflation och svängningar i dollarn. Fattigdomen ökade markant i och med brist på sysselsättning och plundringar av butiker förekom, vilket drev peronisterna allt mer in i skuggorna och till slut till ett nyval. Den nye presidenten, högerperonisten Carlos Saul Menems, politik stod inför den största ökningen av fattigdom i Argentinas historia med arbetslöshet, inflation och en utlandsskuld på nära 60 000 miljoner dollar. De militära påtryckningarna, landets default 1988 och uteblivna återbetalningar av utlandsskulder, hotade återigen en falnande ekonomi. Ett väpnat uppror av säkerhetsstyrkorna hotade även demokratin vilket ledde till regeringens beslut att benåda de ansvariga militärerna i ett försök till en nationell försoning mellan folket, makten och de väpnade styrkorna.

Nästa steg för regeringen var att stoppa inflationen, som i början av 1989 låg på över 2000 procent. Menems starkt USA-stödda regering återupptog de "köttsliga relationerna”, som ekonomiministern Martinez de Hoz börjat med under diktaturen. Genom samarbete med USA och särskilt IMF och deras ”Brady Plan” för Latinamerika, en plan som syftade till att omstrukturera de latinamerikanska skulderna med kapitalistiska medel, ledde till fler privatiseringar. Järnväg, olja, el- telefoni- vatten- och gasdistributörer såldes ut till globala företag med fäste utanför Argentina. ”La ley de Convertilidad”, likställde den argentinska peson med dollarn, och i och med utförsäljningen av tidigare statligt ägda resurser ökade de nationella reserverna av utländska inkomster från försäljning av statliga företag. 1996 hade dock inflationen sjunkit till 0 procent genom den finansiella bubbla som skapats genom likställningen. Men med en bubbla byggd på finansiella lån utvecklades inte landet och den till synes hållbara ekonomiska situationen med 0 procent inflation visade sig bli kortvarig.

Industrin läggs på is

I slutet av 1999 började bubblan nå sin maxgräns. President Carlos Menem hade ökat Argentinas utlandsskuld till 146 tusen miljoner dollar och de styrande politierna insåg behovet av att återuppliva landet ekonomiskt och Fernando de la Rua tillsattes som ny president. Vid denna tidpunkt rådde en arbetslöshet på 20 procent och den industriella verksamheten var lagd på is. Likställningsplanen, ”La ley de Convertalidad”, gjorde det billigare att importera än att exportera och det var bara möjligt med en ökande utlandsskuld. I mitten av 2001 var Argentinas ekonomin i stort sett övertagen av IMF som började utvärdera alla ekonomiska åtgärder. Minskning av utbildnings- och hälsobudget och minskning av löner och pensioner till offentligt anställda i samband med en arbetslöshet, nu på 25 procent, ledde till att regeringen tvingades omstrukturera skulden ytterligare vilket tillslut innebar en ekonomisk totalkrasch.

De åtgärder som följde med de nya omstruktureringarna, drivna av IMF, kom att omfatta beslag av privat kapital, även kallat "Corralito". Tillsammans med bankerna utfärdade regeringen ett dekret som förhindrade uttagning av kapital från bankkonton och införde sedan en devalvering av kapitalet. Mellan 20 och 22 december 2001, efter 20 år av ekonomisk skuld och sociala konflikter, avsättes regeringen Fernando de la Rua. Under upploppen som följde devalveringen dödades fler än 30 personer på Argentinas gator av polisstyrkorna. Fem presidenter avlöste varandra under en vecka och den första januari 2002 översteg utlandsskulden 147 000 miljoner dollar. Högerperonisten Eduardo Duhalde tillsattes som president i början av 2002 och i oktober 2003 valdes Nestor Kirchner, även han peronist, men mer åt vänsterkanten, in med stöd av den tillförordnade presidenten Duhalde och lovade en utländsk skuldminskning som en del av sin ekonomiska politik.

2003, 2006 och 2010, var Argentina återigen i diskussioner angående omstrukturering av skulderna. Under den första omgången nåddes en överenskommelse om återbetalning av endast 25 procent av den totala utlandsskulden, vilket 93 procent av borgenärerna accepterade. Men  resterande 7  procent accepterade ej förslaget. De tog istället fallet vidare till en domstol i New York med Paul Singer i täten, VD för Elliott Management Corporation, och ägare av hedgefonder även kallade Vulture Funds, ”gamfonderna”. Investmentfonder som är specialiserade på att köpa upp utgångna statsobligationer till reapris, för att sedan driva in deras fulla värde av den skuldsatte.

Skulderna gör sig påminda på nytt

Under 2006 betalar Argentina hela den skuld som de hade till IMF och Spanien, siffror på nära 10 000 miljoner respektive 100 miljoner dollar. Det ekonomiska läget förbättras, stabiliteten och de ekonomiska reserverna i landet ökar och arbetslösheten minskar till under 10 procent, vilket leder till minskad fattigdom. Staten återköper de företag som tidigare sålts ut till privata företag för dricksvatten, gas, el och järnväg. År 2007 slutar Nestor Kirchner och hans fru och efterträdare, Cristina Fernandez de Kirchner, möttes av en komplex situationerna då rättegången i New York mot Argentina gällande statsskulden, drog igång.

2012, efter en 5 år lång rättegång, och efter ett nytt försök av omstrukturering av skulderna under 2010, pekar domen dock på att de 7 procent av fondägarna som vägrade att acceptera återbetalningsplanen av Argentinas skuld 2002, fått rätt. Argentina måste betala tillbaka den fulla skulden på nära 1300 miljoner dollar, istället för 81 miljoner dollar, som 93 procent av långivarna accepterat. Under ledning av presidenten, med stöd av internationella ekonomiska organisationer och Nobelpristagare i ekonomi - Joseph Stiglitz, flera sydamerikanska länder, medlemsländer i EU, bland annat Frankrike och Spanien och regeringen USA, överklagar Argentina domen till högsta domstolen. Men i juni 2014 avvisar USAs högsta domstol Argentinas överklagan med hänvisning till tidigare domslut. Detta förhindrar nu Argentina att återbetala sina skulder fram till dess att landet når en överenskommelse med 100 procent av obligationsinnehavarna och Argentina befinner sig därmed för tredje gången på mindre än 20 år i default - på grund av obetalda skulder.

Text: Julia Tengblad Söder, frilansskribent