Ett annat 11 september

På ett kort ögonblick förändras allt. Helt utan förvarning börjar folk skrika och har omärkligt hunnit sätta på sig gasmasker mot tårgasen.
- Poliserna kommer nu, spring! ropar någon.

Under mig vibrerar marken av hundratals ungdomar som rusar framåt utan mål. Bakom dem dundrar en trupp ridande poliser fram för att skingra folkmassorna som samlats vid Salvador Allendes grav. Här, i Chiles huvudstad Santiago, kommer den 11 september för alltid att associeras med dagen då landets president störtades av militärjuntan och sedan tog sitt liv i demokratins namn.

De senaste månadernas studentprotester i Chile har väckt en hel generation som vädrar en förändring i luften. Sammandrabbningarna mellan poliser och demonstranter har stundvis varit våldsamma. Därför har hela landet hållit andan inför vad som skulle hända den 11 september, årsdagen för kuppen 1973, som varje år präglas av demonstrationer.

Det som på morgonen inleddes som en fredlig marsch på väg till Allendes grav, med trubadurer och barnfamiljer som njöt av vårsolen och de nyutslagna körsbärsblommorna, liknar plötsligt en krigszon.

Några demonstranter plockar fickorna fulla med stenar och andra kastar glasflaskor efter poliserna. Längre fram på gatan har bråte tänts till en stor eld och precis framför mina fötter ligger en kille i tjugoårsåldern fasthållen under fem batongförsedda poliser. Jag trycker mig mot kyrkogårdens vägg och gömmer kameran under jackan. Försöker göra mig själv osynlig.

Majoriteten av dem som kommit till gravplatsen är inte där för att bråka. De springer inte för att rymma från polisen, utan snarare för att inte hamna mitt i tårgasen och de flygande stenarna. Inne på kyrkogården väljer många att vänta ut kravallerna på en offentlig toalett. Det dröjer tio, tjugo minuter innan tystnaden lägger sig igen. Sirenljuden tonar bort och långsamt vågar sig människor ut på gatan igen.

Jag andas ut och tar fram kameran. Gatorna ligger öde och folk rör sig snabbt mot närmsta tunnelbanestation. Den uppsluppna stämning som rådde här i morse, när aktivister skanderade kampsånger för att minnas det som hänt, är som bortblåst. Ingen säger ett knyst. Men minnet av landets mörka historia finns kvar.

Senare under kvällen beger jag mig till en idrottsstadium i utkanten av staden, Estadio Nacional. Under diktaturåren användes den som tortyrkammare och numera, varje 11 september, som ett minnesmonument. Runt stadion lyser tusentals ljus upp natten och längs med väggarna sitter lappar och tecknade siluetter som påminner om alla de människor som försvann under Pinochets tid vid makten.

Också här ruvar tystnaden, detta plåster på ett fortfarande blödande sår i det chilenska folkets kollektiva minne. Alla ljusen och siluetterna vittnar om en vilja att våga prata om det som hänt - trots att det kommer göra mer ont än att tiga. Hit når inga kravaller, här får man lov att minnas i fred. Längs med den enorma stadions vägg sitter de lappar som är allra svårast att ignorera. Bilder på fäder, mödrar, söner och döttrar. Och alltid samma text:

"Var är de?"

Text och foto: Anna Dahlbeck, Frilanslinjen, Escuela Nórdica, Chile