Oljejätten Chevron dömdes nyligen att betala ett skadestånd på motsvarande 64 miljarder kronor för hälso- och miljöfarliga utsläpp i Ecuadors djungel. Men ett besök i regionen visar att skadorna är värre än någon kunnat föreställa sig.

Marken som tidigare användes som dumpningsplats för slaggprodukter i samband med oljeutvinningen är numera grön och övervuxen. Den ser fast ut, men när man går på marken vajar regnskogens träd.

IPS har rest runt i provinserna Sucumbíos och Orellana och besökt sex av de folkgrupper som drabbats av miljöskadorna samt tolv av de platser som förorenats av det amerikanska oljebolaget Texaco mellan 1964 och fram till 1990.

Marken där träden vajar är bara en av 162 tidigare dumpningsplatser som Texaco hävdar att man sanerade under slutet av 90-talet. Vissa av platserna är stora som fotbollsplaner.

Den 14 februari i år dömdes Chevron, som numera äger Texaco, att betala ett skadestånd på 64 miljarder kronor för de skador som bolaget förorsakat såväl miljön samt de människor som lever i området. Detta efter en nästan 18 år lång process.

Domen överklagad

Domen har dock överklagats av de småbönder och urfolk som är organiserade i gruppen Asamblea de Afectados por Texaco, eftersom offren menar att summan är för låg i förhållande till skadornas omfattning. Även Chevron har överklagat domen eftersom bolaget menar att den är "orättmätig".

År 1995 undertecknades ett avtal mellan den ecuadorianska staten och Texaco, där oljebolaget tog på sig ansvaret att sanera en tredjedel av den skadade marken i regnskogen, medan resten skulle saneras av de lokala myndigheterna. Enligt Texaco hade bolaget fullföljt sin del av avtalet 1998.

När IPS besöker platserna är det dock uppenbart att "saneringen" av de giftiga dumpningsplatserna har bestått av att man täckt över markerna med jord. Under de 15 år som har gått har växter slagit rot på platserna och till och med träd – som alltså vajar ostadigt när man går på marken. En och en halv meter under markytan finns dock oljeresterna kvar.

När dessa dumpningsplatser började användas så täcktes inte markerna med något skyddande material överhuvudtaget, och det giftiga avfallet har därför läckt ut till floder och bäckar, och gör så ännu idag.

I normala fall råder det ingen brist på vatten i tropiska regnskogar, men i detta område saknar många byar vatten – eftersom alla vattendrag är förgiftade.

- Här ligger María Aguindas hus. Hon var en av dem som stod bakom den första stämningen mot Texaco 1993. Hon engagerade sig eftersom den flod som rinner precis bredvid huset blivit förgiftad och hon tvingades bege sig till en flod som ligger två timmar härifrån för att hämta vatten, berättar Rosa Tanguila, som bor i Rumipamba i Orellana.

Flodområde saneras

Föroreningarna kommer från en tidigare oljekälla, som enligt Texaco redan har sanerats. Efter omfattande protester från lokalbefolkningen har det statliga oljebolaget Petroecuador nu börjat sanera ett mycket stort flodområde.

Rosa Tanguila ingår i ett arbetslag som anställts av Petroecuador för att delta i saneringsarbetet. Arbetet går ut på att rensa flodbädden från klibbiga svarta klumpar som Tanguila och de andra placerar i tunnor.

- Vi städar upp det som Texaco hävdar att man redan rensat upp, säger Tanguila.

Arbetarna har byxor och förkläden av plast, men saknar skyddsglasögon. Längs floden leker små barn i närheten av det förgiftade vattnet.

Donald Moncayo, som bor i området och är engagerad i organisationen Selva Viva, berättar att Petroecuador aldrig genomförde någon ordentlig utredning av de miljöskador Texaco lämnat efter sig i Amazonas innan man började sanera.

- Det kan ha berott på att flera tidigare Texaco-chefer började arbeta för Petroecuador, och de hade redan sina planer klara – att låta den ecuadorianska staten ta hand om skadorna och lämna Texaco i fred, säger Moncayo.

Text: Gonzalo Ortiz/IPS
Arkivbild: Johanna Kvarnsell, Latinamerikagrupperna