Inbördeskriget i Peru lever fortfarande kvar i folks minne. Det påverkar mentaliteten, människorna och livet här än i dag. Våldet under kriget utfördes av olika grupper, men framför allt av gerillagruppen Sandero Luminoso och av staten genom de väpnade styrkorna.

Mellan åren 1980 och 2000 var det inbördeskrig i Peru. Invånarna levde i en konstant rädsla. Många människor vågade inte sova i sina egna hem utan sov med sina djur, inhägnade i hagar, för att gömma sig från våld och nattliga besök. Det gällde att hålla sig väl med båda sidor för att inte råka illa ut, men det var inte alltid lätt. Vem som helst kunde skvallra för att rädda sitt eget skinn och många civila mördades.

Den lysande stigen

Sendero Luminoso (den lysande stigen) är en maoistisk organisation som grundades av Abimael Guzman i Peru år 1966. 1980, när den interna konflikten tog fart, var målet att ersätta alla peruanska institutioner med en kommunistisk regim, ge makten åt bönderna och arbetarna som var majoritet i samhället. Sendero Luminoso menade att de stod på böndernas sida, men den som inte var på deras sida betraktades som fiende och avrättades i många fall – bonde som politiker. Samma sak gällde regeringens grupper, var man inte med dem var man emot dem. Deras taktik gick ut på att sprida skräck och enligt dem respekt, med hjälp av tortyr, våld och avrättningar. På regeringens sida stod militär, polis och los comités de autodefensa (civila människor som rekryterades av staten för att bekämpa gerillan).

Efter allt våld blev tusentals barn föräldralösa och kvinnor änkor. Inte sällan tvångsförflyttades de från sina ägor. Andra flydde från de mest drabbade områdena till städerna. I dag vill många flytta tillbaka till sina hemtrakter, men markerna är nu bebodda av andra människor, åkrarna inte brukbara och husen raserade.

Tillfångatagen

Gerardo Quispe var åtta år gammal när han och hans äldre bror tillfångatogs av Sendero Luminoso. Han tvingades gå många timmar varje dag med en ryggsäck full av kokain eller vapen. Ofta blev både han och hans bror misshandlade och ännu syns ett stort brännmärke på hans axel som ett minne av vad han upplevt. Han blev rekryterad som gerillans springpojke.

- Jag minns den dagen då jag flydde. En man misshandlade min bror med en stor påk och jag lyckades fly. Än i dag har jag skuldkänslor för att jag undkom och inte han.

Gerardo är i dag 21 år gammal och jobbar som lärare på en surfskola. I många år arbetade han på gatan med att sälja godis, putsa skor och tvätta bilrutor vid trafikljus. Efter sex år på gatan återförenades han med sin familj och säger att det blev hans räddning. Varje dag lever han med minnena av våld och misär från inbördeskriget, precis som tusentals andra peruaner, många har aldrig återförenats med sina familjemedlemmar.

År 2006 lovade president Alan García ekonomiskt stöd till drabbade och anhöriga till offer. Men några pengar ha hittills inte setts till. Därför gick nyligen människor som blivit offer för våldet och anhöriga till försvunna och mördade ut på gatorna i Lima och demonstrerade för de ekonomiska ersättningar de blivit lovade av staten. 

Not: Namnet Gerardo Quispe är fingerat 

Text och bild: Nadia Enedahl