- Vi börjar klockan åtta, men vi håller inte så hårt på det, förklarar Elías. Han är 19 år och en av två “promotores”, något slags folkbildare, i zapatistbyn La Garrucha, i delstaten Chiapas i södra Mexiko. Han har fått en månads utbildning av sin organisation, EZLN, och har arbetat i skolan i knappt ett år.

Zapatisterna kallar inte sin pedagogiska skolpersonal för lärare utan för “promotores”. ”Lärare” är de som skickas ut av regeringen, “zapatisternas motståndare”, och därför har ordet fått en negativ klang inom rörelsen. Elías ansvarar vanligtvis för trettio elever i åldrarna fem till tio år, men för dagen har, vid halv nio, endast ett tiotal elever anlänt. Elías förklarar att övriga är ute och hjälper sina föräldrar med majssådden, förklarar Elías. Det är en självklarhet för honom att barnen också måste arbeta ibland.

Politisk utbildning
Zapatisterna är en politisk rörelse, bestående av ursprungsfolk och småbrukare som för snart 15 år sedan startade ett väpnat uppror mot den
“frihet och demokrati” mexikanska regeringen. Vapnen övergavs snart, men kampen för markrättigheter, bättre levnadsvillkor och rätten att styra sig själva fortsätter. Staten har aldrig sett med blida ögon på rörelsen, och senast den fjärde juni i år blev soldater från den mexikanska armén hindrade av obeväpnade zapatister när de försökte tränga in i La Garrucha. Utbildningen i zapatisternas skolor är, på gott och ont, starkt präglad av konflikten och rörelsens politiska projekt. Som “promotor” förväntas Elías utforma sin undervisning utifrån de 13 krav som zapatisterna formulerade när de påbörjade sitt uppror: arbete, mark, mat, bostäder, hälsa, utbildning, självständighet, rättvisa, frihet, demokrati, fred, kultur och information. Den här morgonen är temat ”la tierra”, jorden, och Elías försöker få barnen att storma fram idéer.

- Varför är jorden viktig för oss? Vad finns i jorden? Vad använder vi den till?

Han listar barnens förslag på tavlan och försöker sammanfatta dem i några gemensamma begrepp.

- Jorden är helt enkelt allt, säger Elías. Den är det viktigaste som finns, för utan den har vi ingenting, inga träd, ingen mat och framför allt inget vatten. Och vad händer om vi inte har någon mat eller vatten?

- Då dör vi, ropar barnen i kör.

- Just det. Allt vi har räknat upp här är sådant som vi behöver för att leva. Det är därför som vi säger att jorden är vår mor. Förstår ni vad det betyder? Att jorden ger oss liv. Vi lever av jorden på samma sätt som bebisarna lever av sina mammors bröst. Om vi inte hade fått bröstmjölk från våra mammor, hade vi levt då?

- Nej, svarar barnen återigen i kör.

Bristen på resurser och personal har gjort att man just nu bara kan driva två klasser i La Garrucha. I den ena klassen, som Elías ansvarar för, går alla barn mellan fem och tio år. I den andra klassen går alla som är över tio år. De yngsta barnen i klassen följer inte riktigt med när Elías försöker gå vidare vår filosofi är människan som en del av naturen i sin genomgång, utan fortsätter glatt räkna upp vad som finns i jorden: myror, larver, stenar… Elías är tålmodig när han förklarar att det räcker med förslag, sedan reder han ut begreppen ”naturresurser” och ”hållbar utveckling”. Han förklarar mest på spanska men ibland kompletterar han med några meningar på barnens modersmål tseltal.

Dagen fortsätter på liknande sätt med muntliga genomgångar av läraren. Flera gånger påpekar han vikten av att hantera naturen med varsamhet.

- Vad vill regeringen? Regeringen vill hugga ner träden. De är bara ute efter att få mer makt och mer pengar. De vill ta alla våra gemensamma rikedomar ifrån oss, men vi zapatister måste skydda vår mark, vår kultur och våra språk.

Vila och sång
Framåt eftermiddagen börjar ögonlocken på en av de yngre flickorna i klassen bli allt tyngre. Efter en stund nickar hon till och somnar i sin bänk. Det dröjer lite innan Elías lägger märke till det, men efter en stund ropar han hennes namn.

- Laeticia! Laeticia, vakna! Du vet att du inte får sova här i klassrummet.

Flickan tittar sömnigt tillbaka på sin lärare.

- Gå ut och lägg dig i skuggan, säger han. Jag väcker dig om en liten stund.

Hon går långsamt ut ur klassrummet för att lägga sig och sova på marken utanför. De andra barnen börjar också tappa koncentrationen. Det småpratas lite och några pojkar börjar hänga över sina bänkar. Från det andra klassrummet hör vi skrik och sång och då bestämmer sig också Elías för att det är dags för en paus.

-Vill ni sjunga?, frågar han barnen.

Det vill de. Klassen gör några sånglekar i klassrummet och som avslutning ställer de upp sig på led för att sjunga ”El Himno Zapatista”, zapatisternas sång. Barnen nickar instämmande när Elías frågar dem om de minns hur de ska göra, men han måste tillrättavisa dem ändå.

- Nej, ni ska göra honnör med den andra handen, den vänstra, säger han. Regeringen gör honnör med höger hand men vi är inte regeringen, vi är rebeller, därför hälsar vi flaggan med vänster hand.

Aron Lindblom
Fredsoservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko