I min barndoms by i Blekinge har ängarna växt igen och man ser allt färre kor, hästar och grisar. De flesta ungdomarna lämnar byn och beger sig till andra städer för att söka utbildning, jobb och nya intryck. Eller drömmer om ett annat liv.

Publicerad i nr 2 2008 av tidskriften

Det är egentligen samma orsaker som gör att människor i Latinamerika väljer att flytta från landsbygden in till städerna. Fattigdomen är givetvis oerhört mycket större där än här och dessutom finns det många länder där våld har tvingat bönder att fly från sina jordar hals över huvud. Men det är faktiskt mer drömmar än svält som har drivit fram den gigantiska migration i Latinamerika som pågått sedan andra världskriget och skapat de megastäder som numera breder ut sig längs kuster, öknar och högplatåer.

När sociologen Janice Perlman i slutet av 1970-talet gjorde en stor undersökning av orsakerna till att människor flyttat in till kåkstäder i Brasilien upptäckte hon två överraskande saker. Dels kom det inte fler människor från de fattigaste områdena på landsbygden än från andra delar och dels uppgav inte människor att de framför allt flytt fattigdomen på landet. Nej, de sade att de sökte movimento, det vill säga lite action, i motsats till tristessen på landsbygden.

Hur jäkliga än kåkstäderna må se ut för ett medelklassöga har dessutom de som flyttat in från landsbygden oftast fått det betydligt bättre i städerna än de hade det på landsbygden. Medellivslängden har skjutit i höjden, hälsan har förbättrats och även om bristen på utbildning är skriande är den i alla fall inte lika stor som i byarna på landet.

Av någon anledning verkar det dock som om de här insikterna sällan går in hos de urbana västerlänningar som tror att jordreformer kommer att lösa problemen med de växande megastäderna. För även om man gör en nog så rättvis fördelning av jorden, och markerna fylls av småbönder som odlar livsmedel på små tegar, så kommer likväl flertalet av deras barn att drömma om en annan värld, packa sina väskor och bege sig till en osäker framtid i städerna.

Det finns även en hel del personer inom vänstern som kämpar för de landlösas kamp för mark, eftersom de tror att det är en kamp som kommer att sprida sig som ringar på vattnet och utgöra grogrunden för ett annorlunda, rättvisare samhälle. Dock är det synnerligen tveksamt om småbönder har någon egentlig långsiktig revolutionär potential. Mängder av bondeuppror har skakat de flesta regioner i världen genom seklerna. Men det som drivit bönderna är längtan efter mark och behovet att skaka av sig förtryck. De må ropa på Che Guevara, Mao eller Zumbi. Men när bönderna väl lyckats få sin efterlängtade mark lämnar de den politiska kampen. Något mindre revolutionärt än småbönderna i barndomens Blekinge har jag svårt att tänka mig, trots att det var ett utpräglat klassamhälle.

Det finns mängder av skäl att kämpa för genomgripande jordreformer. Marken bör fördelas rättvist, odlingen och tillgången på livsmedel måste öka och ekonomisk hållbarhet skapas. Men tro inte att de får människor att sluta drömma om ett annat liv eller att revolutionen står om hörnet enbart för att jordbruksmarken fördelas.

Örjan Bartholdson
antropolog och chef för Swedwatch