"Det finns ingen förlåtelse för brotten som begicks under diktaturen"

40 år har gått sedan militärkuppen i Chile, men än ligger såren hos många öppna och föraktet för "den andra sidan" är stort. Latinamerika.nu har samtalat med Quena Macuada, 50, och Dennis Palacios, 37, om kuppen, diktaturen och vad som krävs för att Chile ska kunna gå vidare som ett enat folk.

Quena Macuada var tio år när Salvador Allendes regering störtades den 11 september 1973.
- Jag var liten, men jag minns tydligt hur vi lyssnade på radio och hörde Allendes sista tal. Att han sa att de skulle få bära ut honom död ur presidentpalatset. Min pappa var inte politiskt aktiv, men jag minns att han grät. "Nu är vi förlorade" sa han, berättar Quena Macuada, som tillverkar och säljer smycken på ett torg i den chilenska hamnstaden Valparaíso.

Under diktaturen bodde Quena Macuada och hennes familj i Quilpue, en liten ort cirka två timmar från huvudstaden Santiago och händelsernas centrum.

- Vi hörde om kuppen på radio och sedan såg vi bilderna av det bombade presidentpalatset på tv, i svartvitt. Och även om vi var långt ifrån Santiago så fick även vi ta till försiktighetsåtgärder. Vår hyresvärd var kommunist och jag minns att han bad oss bränna vissa foton och så vidare. Känslan av osäkerhet och fara infann sig omedelbart, även om det inte hände något i just vårt område.

Dennis Palacios.: Lisa Karlsson.

"Min pappas åsikter var extrema"

Konstnären Dennis Palacios var inte född när militärkuppen genomfördes, men växte upp under diktaturen med allt vad det innebar. Hans far var militär och Dennis minns tydligt känslan av att se pappan i militäruniform med stora skarpladdade vapen. Hans pappas åsikter tror han dock inte påverkade honom speciellt som ung.

- Min pappas åsikter var extrema, men samtidigt var han en väldigt frånvarande figur under min uppväxt, han var bara den som drog in pengar till hushållet. Och på min mammas sida fanns personer som var aktiva i motståndsrörelsen mot Pinochet. Kanske gjorde det att jag växte upp med ett öppet sinne för det som hände i Chile då. För de som växt upp med bara den ena sidans åsikter är det nog svårare, de har alltid fått höra att allt är den andra sidans fel och så fortsätter många att tänka än idag.

Avlägsen försoning

Dagen då Chile lyckas gå vidare som ett försonat folk tror både Dennis och Quena är avlägsen.

- För att gå vidare behövs flera saker. De som var mest involverade i konflikter, framför allt militärer, borde be befolkningen om förlåtelse. Men eftersom de inte vill göra det... Jag vet inte vad en skulle kunna göra. Det är ju svårt att tvinga dem att förstå vikten av förlåtelse. De är ju övertygade om att det de gjorde var det rätta, säger Quena Macuada och tillägger:

- Brotten som begicks finns det heller ingen förlåtelse för och de går inte att glömma.

Dennis Palacios instämmer:
- För alla dem som fortfarande inte vet vad som hände med deras familjemedlemmar är det inte bara att gå vidare. Inte ännu. Kanske ser det annorlunda ut om några generationer. Och om de som har information om vad som hände under diktaturen berättade den skulle det kunna bidra till att göra upp med historien. Men det gör de inte, och många av dem som var inblandade i allvarliga brott har redan dött, eller är redan väldigt gamla och kommer ta med sig den informationen i graven. Samtidigt som de drabbade kommer att dö i ovisshet. Jag tror sådant påverkar familjer för generationer.

Text och foto: Lisa Karlsson, Latinamerikagrupperna