Den internationella ekonomiska krisen har lett till en ökning av antalet arbetande barn i Nicaragua. Men barnarbete i Nicaragua är enbart toppen på isberget av landets fattigdomsproblematik. Rädda Barnen menar att strukturella åtgärder krävs för att komma till rätta med fattigdomen.

När den amerikanska banken Lehman Brothers gick i konskurs i fjol slungades världen in i en ekonomisk recession. Börserna ochförsäljningen av kapitalvaror sjönk och investeringar upphörde. Miljontals människor världen över förlorade arbeten och sparpengar.

I Latinamerika betyder den ekonomiska krisen cirka 15 miljoner nya fattiga, enligt Jorge Oroza, koordninatör på det svenska Rädda Barnens regionalkontor i Peru.Två av tre av dessa personer är barn.

- Översatt i dess sociala effekt betyder det (den ekonomiska krisen, reds. anm.) mer barnarbete och utebliven skolgång, säger Oroza i en artikel i den nicaraguanska tidningen La Prensa.

Barn tvingas in i arbete när 26 000 förlorar jobben

Detta bekräftas av den nicaraguanska ekonomen Adolfo Acevedo. I Nicaragua har den ekonomiska krisen resulterat i en ökning av fattigdom och extrem fattigdom.

- Från och med krisens början och fram till juni i år hade 26 000 nicaraguaner förlorat sina jobb. Det är mycket troligt att majoriteten av dessa personer var kvinnor och dessutom den enda inkomsttagaren i sina hushåll och att minst tre personer i snitt var beroende av hennes inkomst. Detta innebär alltså att cirka 72 000 påverkades direkt. Utan någon annan inkomst eller pengar sparade har många därför, bland annat barn och unga, tvingats in i den informella sektorn för att ta villket arbete som helst bara för att överleva, beräknar Acevedo.

Som en annan konsekvens av den internationella ekonomiska krisen gjordes en rakethöjning av matpriserna i februari. Detta förklarar Acevedo, kan också ha lett till en ökning av antalet arbetande barn i Nicargua.

- Många hushåll har fått stora problem att klara av alla sina kostnader, till exempel de kostnader som det innebär att skicka ett barn till skolan. För även om familjer i dag inte betalar skolavgift tillkommer andra utgifter som till exempel transport, material och skoluniformer. Dessa utgifter har man sett är de första som familjer drar in på när man inte ens har råd med de mest grundläggande behoven, som mat. Istället använder man barnen som inkomstkälla.

Skolan kan inte möta arbetande barns behov

Eneyda vaknar varje morgon klockan fyra för att hinna med att sälja majsbröd på Jinotegas gator innan hon går till skolan. Fotograf: Roxana OrtizÅr 2005 arbetade cirka 240 000 barn i Nicaragua, visar en studie gjord av den internationella barnrättsorganisationen, DNI. Dessa barn arbetar bland annat på soptippar runt om i landet och med kaffeproduktionen. De putsar skor på gatorna och säljer till exempel majsbröd och tuggummi. De arbetar som tjänsteflickor i sina egna eller andras hem och en del hamnar även i sexuell exploatering. 40 procent av dem går inte i skolan.

- Fyra av tio arbetande barn går inte i skolan. Sex barn går alltså i teorin i skolan. Problemet är att i praktiken är det vanligt att dessa barn tvingas gå om eller att de skriver in sig men att de slutar direkt efter. Kanske skriver de in sig igen efter några år, kanske kommer de aldrig tillbaka, förklarar María Ivette Fonseca, koordinatör på Rädda Barnen Nicaragua.

Vid maktskiftet 2006 slopades alla avgifter i de offentliga skolorna. Tillgången till utbildning har därför förbättrats markant. Likväl kvarstår problem som kan förklara varför arbetande barn inte stannar i skolan.

- För det första kan barn som arbetar ha svårare att hänga med i skolan och fatta intresse. Och en lärare som har upp till 40 barn i samma klass, kommer givetvis ha svårt att ägna sig åt dessa som även kommer trötta till skolan efter att ha jobbat hela morgonen. Det finns dessutom mycket diskriminering i skolan mot barnen. Vissa kommer smutsiga, luktar illa, har trasiga och gamla kläder. De blir utstötta och stigmatiserade. Detta är avgörande faktorer när barnen bestämmer sig för att lämna skolan, förklarar Fonseca.

Regeringens insatser inte tillräckliga

I mars 2008 lanserade den nicaraguanska regeringen programmet Kärlek. Detta program omfattar alla statliga, sociala institutioner och det övergripande målet är att få bort alla barn på gatan innan år 2011. Ett av de specifika delmålen är att utrota barnarbetet och istället få in alla barn i skolssystemet. I juni i år sade familjeministern, María Isabel Muñoz, att progammet Kärlek redan hade förbättrat situationen för barn och unga som arbetar och att man lyckats integrera dem i utbildningssystemet.

Men Fonseca är kritisk. Barnarbete är inget enskilt problem och en enskild åtgärd kan inte lösa ett så pass strukturellt och komplext problem.

- Man kan inte förenkla problematiken genom att enbart göra barnarbete olagligt och fördöma de familjer som skickar ut sina barn att arbeta. Man måste fråga sig, varför gör de det? Varför har de inget annat alternativ? Varför kan inte de vuxna hitta arbete? Är de analfabeter? Är de kvinnor som är ensamma försörjare i sina hushåll och som inte kan få lika välbetalda jobb som männen? Så länge staten applicerar generella strategier, istället för att ställa sig specifika frågor som till exempel vilka barnen är, var de arbetar, hur ofta de arbetar, och formar sin strategi utifrån det, kommer barnarbetet att fortsätta. Barnarbetet är bara toppen på isberget av Nicaraguas fattigdomsproblematik, säger hon.

Ana Falk