Claudina arbetade för Klaus Barbies familj som hembiträde i Cochabamba, Bolivia, åren 1978-1982. I en intervju i bolivianska dagstidningen Los Tiempos berättar hon om hur det var att ha dem som arbetsgivare.

Claudina hade god erfarenhet av att arbeta hos utländska familjer, men på grund av några missförstånd hade hon blivit utan arbete. Några nunnor tipsade henne då om att det kommit en nya familj till staden, en familj Altmann från Tyskland.

Jobbet blev hennes. Det första Claudina fick lära sig var att det var förbjudet att göra oväsen och det var också förbjudet att gå omkring och visa sur min i huset, berättar hon.

Claudina beundrade familjens silver och smycken och funderar såhär i efterhand på var all denna rikedom kan tänkas ha tagit vägen. Klaus Barbies fru Guelly ropade ibland på henne för att hon skulle komma och titta hur smycken såg ut på henne.

- De var underbart vänliga människor. Bättre arbetsgivare kan man inte föreställa sig, säger hon.

Det enda Claudina visste om familjens förflutna i Europa var att Klaus Barbie alias Altmann tidigare arbetat som militär. Med tiden ökade dock intresset utifrån för familjen och det blev mer och mer vanligt att journalister hängde på dörren. Klaus som var under beskydd av bolivianska militärjuntan kunde dock skaka sig av sig dem genom ett samtal och journalisterna blev då hämtade av den så kallade sjunde divisionen.

- Sådan är politiken. Det finns order som man måste lyda ibland, sade hustrun Guelly, som aldrig vek från sin mans sida, till Claudina en gång.

Claudina hörde rykten om att hennes arbetsgivare var eftersökt av utlänningar som ville ställa honom inför rätta för krigsbrott men det var först efter gripandet av Klaus Barbie 1982 som Claudina insåg vem det var hon arbetat för.

Claudina funderar nu över vad som kunde ha hänt om hon inte vaktat sin tunga. Vid ett tillfälle när paret Barbie inte var hemma provade hon Klaus militärjacka och kunde därefter inte få av sig den.

- Jag tänker alltid på vad som skulle ha hänt om de ertappat mig med jackan på.

Vid ett annat tillfälle sade Klaus Barbie till Claudina:

- Om det är någon som besvärar dig så ska du alltid komma till mig och berätta.

I efterhand är Claudina glad att hon aldrig beklagade sig över någon med tanke på vad den personen kunde ha råkat ut för.

- Tur, för att det annars kanske också skulle slutat med att jag och mina barn blivit förföljda.

I intervjun med Claudina berättar hon slutligen om ödets ironi. En av hennes döttrar reste till Argentina i slutet av 1980-talet för ett arbete på ett företag. 1987, när nyheten från Lyon kom att Barbie dömts till livsstid, jublade hennes arbetsgivare och det visade sig att de flytt från Europa på 40-talet just på grund av förföljelsen av Klaus Barbie.

Claudina ryser över de brott som Klaus Barbie gjorde sig skyldig till och hur skickligt han lyckades dölja denna sida. Samtidigt kan hon inte låta bli att se paret ur sin synvinkel. På den plats där Claudina en höstdag 1982 blev tipsad om möjligheten att få arbeta hos familjen Altmann (Barbie) går hon ofta och ber för dem.

- Jag ber för att Gud en dag låter dem träda in i himmelriket för det fina de också gjorde, säger hon.

Jessica Nilsson