– Jag skulle aldrig ge mina barn bananer från konventionella plantager, säger Monica Bueno, 43 år, och en av 600 medlemmar i det Fairtrade-certifierade banan- och kakaokooperativet Urocal i södra Ecuador.
Monica Bueno bor tillsammans med sin familj i Costa Azul, Guayas, i södra Ecuador. Hon odlar ekologiska och Fairtrade-certifierade bananer på sin 2,5 hektar stora odling, men också papaya, mango och kakao. Vid sidan av driver hon även en liten kiosk i huset och säljer basvaror såsom ris, ägg, kyckling, mjöl och snacks till grannarna i området. Hennes man jobbar i USA och Monica sköter på egen hand kiosken, odlingen och hushållet.
Med kooperativet Urocal kom hon i kontakt 2002, genom deras grupp för kvinnor där kvinnor möttes och utbytte kunskap och erfarenheter.
Monica Bueno.- Kooperativet hjälpte mig, inte bara genom försäljningen av bananer och kakao som gett en stabil inkomst vilket bland annat möjliggjort för min dotter att studera på universitetet, utan också med självkänslan och hur jag nu vågar tala inför människor. Det tyckte jag var oerhört jobbigt innan, men nu vågar jag stå upp för mina åsikter och säga vad jag tycker, berättar Monica Bueno.
Gården ligger omringad av större konventionella bananplantage som flygbesprutar odlingarna och dygnet runt dundrar lastbilar förbi på väg mot Guayaquil dit bananerna i containrar åker vidare till Europa och Nordamerika.
Globalt produceras cirka 100 miljoner ton bananer om året svenskar hör till dem som äter mest bananer globalt, cirka 17 kilo per person och år, om man inte räknar med de länder som själv producerar bananer. Men bara en liten del av bananerna vi äter, cirka 10 procent är Fairtrade och KRAV-märkta, resten konventionella.
Konsumenterna måste ställa krav
När flygplanen kommer för besprutning av plantagerna ropas hundar och barn in, besprutningsmedlen är farliga att andas in och för säkerhets skull håller de sig inomhus när grannplantagen besprutas.
En anställd på Urocals pappa dog i lungcancer efter att hela sitt liv arbetat på en konventionell bananodling och många är sjuka. Utan bevislig förklaring har de flesta ändå en aning om vad det är som gör dem sjuka. Fåglar, insekter och växter utöver bananpalmerna i spikraka rader, lyser med sin frånvaro på plantagen, jorden ligger tung och tyst på marken, luften står stilla. Den biologiska mångfalden som finns på Monicas odling existerar inte där – allt är dött.
– Plantageägarna förstår inte att de dödar människor och försämrar deras hälsa, säger Monica.
– Vissa av de anställda på de konventionella bananodlingarna vägrar ge bananerna till sina barn, då de vet hur besprutade de är.
Monica är förargad över hur liten del av bananerna som säljs till Europa som är ekologiska – då får ju barnen där i sig giftet istället. Det Monica hoppas på är att konsumenterna i Sverige ska sluta köpa konventionella bananer, för att få de konventionella plantagerna att skärpa sig och börja producera en ren, ekologisk produkt utan giftiga kemikalier, både för odlarens och konsumentens skull.
– Men om det inte finns någon press från konsumenterna, kommer de aldrig att ändra sig, avslutar hon.