Chiquitanofolket i Bolivia har efter tretton års kamp fått en miljon hektar godkänt som sitt område. Emellertid fortsätter godsägarnas övertramp på ursprungsfolkets territorium. La.nu träffade några av chiquitanofolkets ledare och några vanliga bybor.

José Bailaba är ursprungsfolksledare och har även engagerat sig politiskt nationellt för sitt folks rättigheter.
På chiquitanofolkets organisation OICH (Organización Indígena
Chiquitana) rullar han ut en karta för att peka ut det territorium som chiquitanofolkets sedan urminnes tider levt på men som först nu erkänts som deras mark enligt lagen.

- Mäktiga familjer har gått in på vår mark för att hugga träd, leta guld och ädelstenar. När vi fiskat och jagat har vi stött på vakter i området som sagt att marken är deras. Många gånger har det utbrutit konfrontationer mellan ursprungsfolken och de som gjort anspråk på vår mark, berättar José Bailaba.

Nu är halva segern vunnen menar José Bailaba. Det finns ett papper som visar att chiquitanofolket är ägare till marken men det gäller också att skogsföretagen och andra som exploaterar marken respekterar lagen och att regeringen kan skydda folket.

Chiquitanofolket har liksom andra ursprungsfolk i Bolivia förtryckts under århundranden. På 1600-talet anlände jesuiter till området och tvingade dem att ändra på sitt sätt att leva. Efter jesuiterna användes de som slavar under framtagningen av gummi ur gummiträdet, därefter tvingades de av stora företag lägga järnvägspår och därefter anlände storfarmarna som även de utnyttjade chiquitanofolket som arbetskraft.

Först 1994 lämnades kravet in till jordbruksinstitutet INRA på att sju olika områden tillhörande chiqitanofolket skulle erkännas som deras lagligt ägda områden. Processen visade sig vara både byråkratisk och våldsam. Tretton år senare börjar nu kraven gå igenom. Fyra av sju av ursprungsfolkens områden har fått sina markrättigheter godkända och tre är under process. Över en miljon hektar har hittills godkänts som markområde tillhörande chiquitanofolket.

Stoppades av främlingar

Margarita Cesari och Rosa Faldin kommer från Lomerio, just ett av de områden som fått landrättigheter.

- Om det inte hade varit för Evo så hade det aldrig gått. De tidigare regeringarna har inte gjort någonting för oss, säger Margarita Cesari.

- Det har varit svårt för oss ibland att kämpa för vår mark. Men samtidigt måste vi göra det för att de inte ska ta allt vi har och transportera det till staden, de brukar till exempel ta trä trots att naturresurserna i området tillhör oss. De tar inte hänsyn till naturen utan hugger bara ner.

Margarita anser inte att de nya markrättigheterna ändrat något:

- De fortsätter jäklas med oss. I praktiken har vi inte någon som skyddar vår mark utan bara ett papper.

Rosa Faldin anser dock att de kommit en bra bit på vägen:
- Förut riskerade man att stöta på främlingar och få höra “det här är privat område”. Det kan de inte säga längre. På så sätt känner vi oss nu säkra eftersom vi vet att vi har lagen på vår sida. Vi kan se att dessa främlingar nu istället hellre går in i områden där frågan om vem som äger marken fortfarande är under process.

OICH uppvärderar kulturen

OICH arbetar förutom att få markrättigheter legaliserade även med att stärka chiquitanofolkets kultur.

Margarita Cesari och Rosa Faldin befinner sig på OICHs kontor i byn Concepción just för att delta i en workshop om kvinnors rättigheter.

- Här pågår ständigt aktiviteter med syfte att stärka folks självförtroende. Många ungdomar värdesätter inte längre sitt språk och sin kultur, säger Nelida Faldin Chuve som sitter i OICHs styrelse.

Under workshopen diskuteras vad kvinnorna kan göra för att stoppa övertrampen på deras territorium.
- Nu är det upp till oss att mobilisera oss, gå till INRAs kontor och utöva påtryckningar för att de skyddar oss, säger kvinnorna.

Sedan 2003 är OICH en av den kristna svenska biståndsorganisationen Diakonias samarbetspartner.

- Via stödet till OICH har vi indirekt stött chiquitanofolket i markprocessen. Arbetet för markrättigheter är en av verksamheterna för flera organisationer som vi stödjer på lång sikt, säger Annika Mokvist på Diakonias kontor i Bolivia.

OICH har enligt José Bailaba fått stöd från flera andra europeiska organisationer. Just kartan som José Bailaba håller i sin hand och som visar hur gränsdragningarna mellan ursprungsfolkens område går hade inte kommit till stånd utan hjälp från danska staten.

- Danmark bekostade flygningar över chiquitano-området för att märka ut vårt område, berättar José Bailaba.

- Vi har mycket att tacka era länders regeringar för.

Jessica Nilsson

Artikeln är en reviderad version av artikel publicerad i Diakonias tidning Dela med, nummer 4, 2008