Venezuelas nationaldag firades med pompa och ståt tisdagen den femte juli, då det var 200 år sedan frigörelsen från Spanien. Självständighetsdagen fick också extra glans av president Hugo Chavez oväntade återkomst från Kuba, där han opererats mot cancer.

- Chavez por ahora, y para siempre! Chavez nu och för alltid!
Överallt hörs glada tillrop till president Chavez ära. De flesta är klädda i den röda färg som blivit synonym med den "bolivarianska revolutionen". Många bär en t-shirt, keps eller vimpel med ett porträtt eller bevingat citat av Chavez själv, eller av någon av de frihetshjältar som han gjort till sina egna politiska symboler.

Den vunna självständigheten är en angelägenhet för hela Venezuela, men oppositionsanhängare gör sig icke besvär: Detta är en lika mycket en manifestation för Chavez som ett firande av 200 år av frihet från spanskt förtryck. Efter hans oväntade återkomst till landet dagen innan, efter att ha vistats på Kuba under nästan en månad, har festtemperaturen och Chavezdyrkan stigit ytterligare. Om någon till äventyrs har kritik att framföra mot sin president, så är detta inte rätt plats att uttrycka den på.

- Te amo Chavez! Jag älskar dig Chavez!, säger 80-åriga Aidilia Cainesastro och tittar upp mot det stora porträtt av presidenten som hon bär med sig. Och jag är så glad över att han är tillbaka!

Paraden visar Venezuelas militära atyrka. Fotograf: Petter Svensson

Chavez sjuk

Det var i torsdags förra veckan som en påtagligt tagen Chavez i ett direktsänt tv-tal från Kuba meddelade att han har opererat bort en cancersvulst. Därmed bekräftade han de rykten som florerat sedan flera veckor tillbaka. Tonläget mellan de politiska blocken har hårdnat. Oppositionen anklagar regeringen för att dölja sanningen för folket, som i sin tur menar att oppositionen försöker profitera politiskt på presidentens sjukdom. För Chavez beundrare är detta glädjens dag, men oron är fortfarande stor, och alltjämt saknas det tillförlitlig information om hans hälsostatus.

- Vi vet fortfarande inte vilken typ av cancer som det rör sig om eller hur lång tid som hade gått innan upptäckten. Hans besked om sjukdomen gav därför fler frågor än svar. Jag vågar inte ens tänka tanken på vad detta land skulle vara utan vår president, säger Maritiza Mata, en av alla de anhängare som har samlats vid paraden, med tårfyllda ögon. Maritzia Mata Fotograf: Petter Svensson

Revolutionen visar upp sig

Tiotusentals människor är på plats och många har rest långväga. Paraden rymmer allt och alla: Militärer i alla grader, ursprungsfolk i traditionell klädsel, handikappade i rullstolar, arbetare, pansarvagnar, och som en "gran final" utför stridsflyg vågade tricks till allas hänförelse. Det är en triumfartad uppvisning i såväl militär styrka som mjukare värden som tolerans och mångfald. Det är revolutionens självbild som paraderar framför de redan troende.

På läktaren sitter Chavez och myser med bland annat Bolivias president Evo Morales. Detta är hans uttalade favorithögtid och tangerar ett av hans hans favoritämnen: Simon Bolivars heroiska frihetskamp, vilket Chavez gärna överför till dagens motstånd mot USA. Det ömsesidiga beroendet kvarstår dock så länge över 60 procent av Venezuelas samlade oljeexport går till USA. Simon Bolivars ande syns också i Chavez strävan att förstärka det regionala samarbetet, och vid sitt första tal efter ankomsten till Venezuela i måndags, hyllade han sina vänsterpresidentkollegor.

- Viva el pueblo, viva Cuba, viva Fidel Castro! Jag är så tacksam för all kärlek, all hjälp jag fått. Kärleken är det det bästa botemedelet mot sjukdomen!

Många problem och djup segregation

Venezuela brottas med stora problem; inflationen ligger nära 30 procent, högst på kontinenten, liksom den korruption som plågat landet i flera decennier. Som huvudstad i ett av världens mest våldsamma länder, har Caracas den näst högsta mordfrekvensen per capita av alla världens städer. De som redan lever på små marginaler – som alltid utgjort Chavez kärntrupper – är mest utsatta för de stigande matpriserna och den bristande säkerheten.

Trots 12 år av ideliga löften om en ljusare framtid lever många ännu under svåra omständigheter. Man skulle därför kunna tänka sig att tålamodet börjar tryta och att det finns en uppdämd besvikelse som kommer att manifesteras vid nästa års presidentval. Men trots att stödet för Chavez har sjunkit är han fortfarande innerligt älskad av många. Hur kan det komma sig? Genom lögner och statlig propaganda, menar oppositionen. Det är sant i så måtto att regeringens alla mediekanaler gärna friserar sanningen, men även de privatägda mediaföretagen som alla stödjer oppositionen, har en tydlig politisk agenda i sin nyhetsrapportering. Polariseringen cementeras dagligen: "Los chavistas" får sin världsbild bekräftad via sina mediekällor, oppositionssympatisörer av sina – sällan eller aldrig möts de två.

Mary Arreaga med vänner Fotograf: Petter Svensson- Chavez gjorde att miljoner av människor för första gången kunde rösta och han har har skapat en politisk medvetenhet som inte fanns tidigare. Då var politik något för andra, nu är det något som berör alla, säger Mary Arreaga, som till vardags arbetar som lärare på Bolivarianska Universitetet i Caracas.

Få alternativ för de fattiga

Men även själva ryggraden av den "bolivarianska revolutionen", som syftar till att öka tillgängligheten till bland annat studier och sjukvård, lider av stora problem. Mer än hälften av alla "barrio adentros", hälsocenter utplacerade i förorter, står övergivna eller saknar läkare och grundläggande mediciner. Trots flera påbörjade projekt för att råda bot på bostadskrisen i landet – totalt saknas närmare 3 miljoner bostäder – så toppar Chavez den föga smickrande listan av de presidenter som byggt minst antal bostäder per år under Venezuelas dryga 50 år av demokrati. Men i händelse av besvikelse över löften som inte har infriats, vad är alternativen för de som går till valurnorna nästa år?

- Även om situationen inte är perfekt idag så är det ingen som tror att någon annan president skulle försöka förbättra de fattigas förhållanden mer än Chavez. Personligen tror jag att oppositionen innerst inne önskar att det ska bli som förr igen, då majoriteten av landets invånare betjänade dess minoritet, säger Mary Arreaga.

Paraden är över och folk börjar traska hemåt. Feststämningen har lagt sig, fem timmar av trängsel under gassande solsken har gjort sitt till, det viftas nu sparsamt och pliktskyldigt med flaggorna. Vid tunnelbanestationen frågar en äldre herre med ett snett leende om jag firat "la robolucion" – tjuvrevolutionen. Han är uppgiven.

- Jag har tidigare röstat på Chavez men det kommer jag inte göra igen. Oppositionen ger jag inte heller något för. Jag kommer aldrig rösta igen, eftersom politiken i detta land består av lögner och korruption. Så som det alltid har varit.

Text och foto: Petter Svensson, frilansjournalist