För fem år sedan formulerade tusentals ecuadorianska barn en agenda för att skydda barn och ungdomar ur ursprungsfolkens rättigheter. I veckan träffades 250 av dem igen i Quito för att kraven i agendan ska bli verklighet och inte bara tomma ord.

- Syftet med det här mötet är bland annat att återigen kräva att våra krav och rättigheter respekteras. Vi är trötta på att varje gång vi talar med myndigheterna säger de att de ska hjälpa oss, utan att något stöd kommer.

15-åriga Samay Calapucha från Amazonasprovinsen Pastaza var med när agendan formulerades för fem år sedan. Nu hjälper hon de yngre barnen i diskussionerna om agendan.

Agendan ska vara ett instrument för att staten ska definiera politik som garanterar barnens rättigheter, ett komplement till landets barnlag, med fokus på just ursprungsfolk.

Under mötets två dagar diskuterade barn och ungdomar från de 14 nationaliteter som finns i Ecuador viktiga ämnen i olika arbetsgrupper. Till exempel tog man upp frågor om identitet och kultur, tvåspråkig utbildning, landrättigheter och hälsa.

Det finns skäl att tro att en agenda behövs. Barn från ursprungsfolken är dubbelt diskriminerade i Ecuador, dels som barn, dels som ursprungsfolk. Siffrorna talar sitt tydliga språk. I Ecuador lever 80 procent av ursprungsfolkens barn i fattigdom.

Lite har hänt 

Samay Calapucha bröjade delta i arbetet med agendan för fem år sedan för att hon ville förändra situationen för sig själv och andra barn.

- Det fanns mycket diskriminering mot ursprungsfolk och många barn for illa. Min dröm vara att staten skulle lyssna på våra problem och ta ansvar. Jag ville att de skulle förstå att även om de säger att barnens rättigheter är uppfyllda här i staden så är det inte så långt in i Amazonas, där finns det fortfarande mycket dsikrimniering.

Under åren som gått sedan agendan kom till har Samay Calapucha sett vissa förändringar, framförallt har barnen som deltog då spritt budskapet i skolor och till myndigheter.

Rent praktiskt har det dock inte hänt så mycket. I hennes egen hemby är det som mest oroar Samay Calapucha oljebolagens inträde på byns teritorium.

- Man diskuterar ifall de ska börja utvinna olja eller inte i vårt område. Jag ät med i en grupp som inte vill att oljebolaget ska komma till vår by. Någon gång är det kanske oundvikligt att de börjar utvinna olja men just nu är byn mycket svag, det finns mycket undernäring och många sjukdomar och allt det skulle bara bli värre om oljebolaget kom dit.

Efter fem års arbete för barns rättigheter har Samay Calapucha lärt sog att de flesta vuxna inte lyssnar på vad barnen har att säga.

- Trettio procent kanske lyssnar på oss, majoriteten lovar att de ska hjälpa oss, men det är bara tomma ord.

Nya vänner 

Colta FranklinMen det två dagar långa mötet innehöll också mycket glädje. När det blev paus i diskussionerna lekte och sjöng barn från olika delar av landet, i olika typiska dräkter, med varandra.

13-åriga Colta Franklin från Otavalo norr om Quito passade på att ta en paus i solen utanför föreläsningssalen under ett av de långa anförandena.

- Jag har lärt känna många nya vänner, säger han glatt.

Ett av de viktigaste ämnena tycker han är barns deltagande i samhället. I hans by får barnen delta när någon ny ledare ska väljas, men han tycker att ännu fler möten ska öppnas upp för barn och ungdomar.

Den stora arbetsmigrationen till utlandet oroar honom också.

- Många föräldrar emigrerar och lämnar sina barn hos far- eller morföräldrarna, berättar han.

Johanna Kvarnsell