Det som händer i EU och USA i dag hände för tio år sedan i Argentina. Då hölls massiva protester på gatorna i alla större städer i samband med den ekonomiska kollapsen. Sedan inleddes ett nytt kapitel i landets historia.

Många skadades och 40 personer miste livet i de historiska protesterna den 19 och 20 december 2001 i Argentina. Demonstrationerna följde efter år av lågkonjunktur och skuldsättning som i sin tur ledde till en ekonomisk kollaps, skyhög arbetslöshet och en fattigdom som aldrig tidigare skådats i landets moderna historia.

- Krisen 2001-2002 var ett resultat av Internationella valutafondens strukturanpassningsprogram på 1990-talet, samma politik som lett till den nuvarande situationen i Europa, säger sociologen Norma Giarraca till IPS.

Giarraca, vid forskningsinstitutet Gino Germani vid Buenos Aires universitet, är medförfattare till boken "Tiempos de rebelión: ¡¡Qué se vayan todos!! (Tider av uppror: Alla måste avgå!), en bok om de sociala rörelser som uppstod i samband med 2001 års ekonomiska, sociala och politiska härdsmälta.

Fattigdomen sköt i höjden

De massiva protester som bröt ut efter tre år av lågkonjunktur, stora nedskärningar och skuldsättningar ledde till att president Fernando de la Rúa tvingades avgå den 20 december 2001. Under de följande tio dagarna utsågs fyra tillfälliga presidenter i en snabb följd.

Samtidigt sköt fattigdomen i höjden, andelen fattiga uppgick till 52 procent av befolkningen och arbetslösheten steg till 24 procent. Flygplatserna var överfulla av människor som lämnade landet – många unga tog sig utomlands.

Alla samhällsklasser förenades i protesterna. Medel- och höginkomsttagare krävde tillgång till sina besparingar efter att regeringen infört restriktioner för kontantuttag för att undvika massiva uttag som skulle kunna hota hela det finansiella systemet. Fattiga plundrade mataffärer för att överleva.

Argentina ställde in betalningar till utländska långivare till de finansiella aktörernas stora förskräckelse. Presidenten Eduardo Duhalde avvecklade konvertibiliteten som hade knutit peson till dollarn i nästan ett årtionde.

Devalveringen av valutan och skuldsanering tillsammans med lyckosamma byten av statsobligationer banade väg för en återhämtning från och med 2003.

Sedan dess har landets ekonomi vuxit stadigt mellan 7 och 10 procent av bruttonationalprodukten per år, med undantag för 2009 när den globala finanskrisen bröt ut och tillväxten låg på 0,9 procent.

Landets tillväxt och de sociala program som infördes av president Néstor Kirchner, och efter 2007 av hans fru och efterträdare Cristina Fernández, har minskat fattigdomen och fått ner arbetslösheten till under tio procent.

Giarraca säger till IPS att det nu är bättre i Argentina eftersom ekonomin förvaltas på ett bra sätt. Argentina har också gynnats av höga priser på råvaror som utgör den största delen av landets export.

Krav på politisk förändring

Men enligt Giarraca har det skett få framsteg på den politiska fronten.

- Folket krävde att alla måste avgå – de krävde förnyelse – vilket vi inte har sett.

Idag råder stabilitet, och många unga människor är politiskt aktiva. Men kraven på direkt demokrati och ökad delaktighet har inte hörsammats, menar Giarraca.

I industriländerna har krisen sitt ursprung i en ohållbar skuldsättning som bekämpats med ett politiskt och ekonomiskt ledarskap som skurit ned på offentliga utgifter och sociala förmåner – vilket lett till ett ökat socialt missnöje. Protester i Spanien i maj och Occupy-rörelsen i USA och Kanada som tog fart i september uppstod precis som i Argentina 2001 oberoende av sociala och politiska organisationer.

- Något av det djupa missnöje som vi kände 2001 uttrycks i Europa idag. 1970-talets välfärdsstat har urholkats och den nyliberala kapitalismen inkräktar på varje aspekt av livet, säger Giarraca.

Argentina då – Europa idag

Ekonomen Julio Gambina, chef för Stiftelsen för social och politisk forskning samt medlem av latinamerikanska samhällsvetenskapliga forskningsrådet, CLACSO, menar att Europa bör se sig själv i ljuset av krisen 2001.

- Argentina hamnade i en explosiv situation på grund av samma avregleringar, privatiseringar och anpassningsprogram som Internationella valutafonden och Europeiska centralbanken rekommenderar för europeiska länder idag.

Enligt Gambina löstes krisen i Argentina genom en "nystartad kapitalism" i två steg: å ena sidan ställde man in betalningar till utländska långivare, å andra sidan devalverade man valutan vilket gjorde exporten mer konkurrenskraftig. En strategi som enligt honom inte kan kopieras av europeiska länder – inte bara på grund av de begränsningar som följer med att ha en gemensam valuta utan också eftersom länderna inte har samma naturresurser som Argentina.

Han menar att de europeiska länderna istället bör följa utvecklingen i Latinamerika där många länder försöker frigöra sig från USA:s hegemoni och hitta regionala samarbeten som till exempel samarbetsorganisationen CELAC som samlar samtliga latinamerikanska och karibiska länder.

- Europa behöver hitta vägar till återuppbyggnad utan Tysklands och Frankrikes herravälde, säger Gambina.

Text: Marcela Valente/IPS