Statsterror, människorättsbrott och försvinnanden var vardag under militärdiktaturen i Argentina. Hur går man vidare efter något sådant? Ett sätt är att inte glömma det som har skett, utan lära sig av det. Därför finns i dag Espacio de la Memoria – Minnesplatsen.  

Det är mitten av juni och vintern har just börjat i Argentina. Det är kyligt och regn i luften, som en typisk svensk oktoberdag. Mellan två regnskurar passar vår guide på att börja turen. Vi befinner oss på ESMA – marinens mekaniska tekniska högskola – där argentinska officerare fram till 1980-talet utbildades i bland annat navigation. Idag är skolan däremot mer känd som ett av militärdiktaturens värsta koncentrationsläger, dit politiskt oliktänkande fördes, hölls fångna och torterades för att sedan försvinna.

Den före detta skolan är belägen vid en av stadens största gator, Avenida del Libertador, i det väl ansedda området Belgrano. Numera fungerar platsen som minnesmärke för terroråren i Argentina, och människorättsorganisationer som Mödrarna vid Plaza de Mayo och H.I.J.O.S har även de center här.

- I en militärkupp den 24 mars 1976 tog armégeneralen Jorge Videla makten och inledde den så kallade Processen för nationell omorganisering, vad som senare skulle komma att bli känt som La guerra sucia – Det smutsiga kriget. Denna omorganisering innebar att alla som kunde tänkas vara emot militärjuntan förföljdes och bekämpades. Koncentrationsläger, som det där vi nu befinner oss, fungerade som förhörsinrättningar och hemliga fängelser för dessa personer, berättar guiden Camila.

Tusentals försvann

Under de kommande sju åren skulle uppemot 30 000 personer försvinna, och Argentina komma att befinna sig under en sträng militärdiktatur, där rädsla var en av juntans främsta taktiker för att kontrollera befolkningen.

Av de 5000 personer som man tror hölls fångna och torterades just här, överlevde omkring 200. Alla finns idag inte kvar i livet eller i landet, och juntan var inte så noga med att föra register över de anhållna. Tre årtionden med tid för att förstöra bevis gör dessutom att man bara ungefärligt kan uppskatta hur många personer det verkligen handlade om.  

På första och andra våningen i vad som kallas Cacino de oficiales bodde en del av de officerare som arbetade och studerade på skolan. Rakt över dem, på byggnadens tredje våning och vinden, hölls fångarna. Här satt de bakbundna, med en huva över huvudet utan att kunna se eller äta ordentligt. De tilldelades nummer som användes istället för deras namn, och här kunde de få sitta i månader, vissa i år.

Cacino de oficiales. Fotograf: Sanna Sjöblom

- De som anhölls och fördes till koncentrationslägren kunde gripas mitt på dagen på offentlig plats, de söktes upp i sina hem vilken tid som helst på dygnet, och i regel fördes de bort i den numera ökända bilen Ford Falcon Verde.

Väl ankomna till ESMA, som under den här tiden fortfarande fungerade som skola för flottan, fördes de nya till el sótano – källaren. Under åren källaren användes fanns här sjukstugan, vakternas sovrum, ett fotolaboratorium och tortyrcellerna. Det finns inte mycket kvar av de dokument som skulle kunna berätta om vad som pågick här, förutom en del av de fotografier som togs av fångarna. Att dessa foton fortfarande finns kvar är tack vare Victor Basterra, en fotograf som också satt fängslad på ESMA, men som militären använde sig av. Med tiden började vakterna lita på honom, han fick ökad frihet, och lyckades smuggla ut flertalet av de foton han tog under åren. Fram till diktaturens fall låg fotona nedgrävda i hans trädgård, men lades fram som bevismaterial när de första rättegångarna mot de ansvariga tog vid 1984.

- Militärjuntans makt hade redan börjat svikta när de 1982 bestämde de sig för att invadera Falklandsöarna och återta makten över ögruppen från England. Kriget blev både hemskt och misslyckat, och kan ses som droppen som fick bägaren att rinna över och militärjuntan förlorade både kriget och det val som hölls 1983. Raúl Alfonsín blev landets nye demokratiskt valde president, och arbetet för att läka och försona ett samhälle tog vid.

Efter att ha tagits till källaren för medicinsk undersökning, förhör och fotografering, fördes fångarna upp till någon av de översta våningarna i huset. På vinden återfinns vad som kallades la capucha. Här placerades fångarna i små celler, och huvan de fick bära gav namn åt platsen då huva på spanska heter just capucha.

"Mödravård" på vinden

Trots den isolering och avskildhet som vakterna såg till att placera sina fångar under berättar Camila att de ändå hade sätt att kommunicera på. Vid vissa tillfällen kunde de få en chans att utbyta några ord, och på så sätt har överlevande kunnat berätta om andra som de har träffat där som nu är försvunna, eftersom de lyckades presentera sig för varandra.

På vindens vänstra flygel ligger den del där vissa av fångarna fick arbeta. I la pecera, som den kallades, fick de som var skrivmaskinskunniga bland annat sammanfatta internationella nyheter, de som kunde andra språk fick fungera som översättare, och så vidare. Många av de som greps av militären var studenter mellan 21 och 25 år gamla, men det fanns så pass unga som 16-åringar bland fångarna.

På vinden fanns även en "mödravårdsavdelning". Här placerades de kvinnor som var gravida när de tillfångatogs, och man tror att så många som 35 barn föddes på ESMA. Dessa barn togs en kort tid efter födelsen från sina mödrar, vilka sedan oftast försvann. Barnen gavs bort till barnlösa par, medvetna eller inte om var deras adoptivbarn kom från. Man har uppskattat att omkring 500 barn till försvunna ska ha adopterats bort under juntatiden. Som en del i landets försoningsprocess ingår uppsökandet av dessa barn, som numera är vuxna och mellan 30 och 35 år gamla. Hittills har strax över hundra barn återfunnits.

Utanför EMSA står plakat med bilder av de som försvann. Fotograf: Sanna SjöblomEtt tillvägagångssätt för att få folk att "försvinna" under diktaturen var de så kallade dödsflygningarna. En gång i veckan, varje onsdag, gick en vakt genom la capucha och ropade upp nummer. Det var de nummer fångarna hade tilldelats istället för sina namn, och dessa fick sedan följa med ned i källaren. Man sa till dem att de skulle flyttas vidare till ett vanligt fängelse, men att de på grund av sitt dåliga skick först skulle få en vitamininjektion. Vitamininjektion, var i verkligheten en spruta med pentotal. Pentotal är ett lugnande medel, och förflyttningen innebar en biltur till den närliggande flygplatsen. Här fördes fångarna ombord på ett flygplan som sedan flögs ut över Río de la Plata. Väl ombord på planet fick fångarna ytterligare en "vitamininjektion", för att sedan från låg höjd slängas ut i havet. Man hade innan de kastades ut tagit av dem deras kläder för att ifall de skulle spolas upp på land igen, försvåra identifieringen.

- Under president Alfonsín inleddes rättegångar, men generellt har de skyldiga åtnjutit straffrihet, något de lagligt tilldelades. Under president Nestor Kirchners år vid makten togs denna immunitet dock bort, och rättegångar inleddes återigen och pågår fortfarande.

Troligtvis kommer man aldrig lyckas bringa klarhet i allt som hände under diktaturtiden, det har gått alldeles för lång tid och bevis har hunnit förstöras. Men genom Minnesplatsen förhindras i alla fall att det som var faller i glömska.

Text och foto: Sanna Sjöblom, frilansskribent bosatt i Argentina.