Alla talar om fred

I dagarna bekräftades de rykten som nu cirkulerat i några månader: Colombias regering har inlett samtal om fredsförhandlingar med Farc-gerillan. Ännu en gång väcks hoppet om att äntligen kunna sätta punkt för en halvsekellång konflikt.

Redan för ett år sedan förklarade Farcs dåvarande ledare Alfonso Cano sig beredd att inleda fredsförhandlingar, men så dödades han i november samma år i en bombattack. Den nye ledaren, alias "Timochenko" upprepade viljan i ett öppet brev i januari 2012. President Santos sade vid detta tillfälle att han hade "nyckeln till freden i fickan", men att det var upp till honom att avgöra när det var läge att plocka fram den. En förutsättning var att gerillan ensidigt upphörde med kidnappningar och andra "terroristaktioner".

I februari förklarade så Farc att de helt skulle upphöra med kidnappningar i finansieringssyfte, och den 2 april släppte gerillan de sista tio poliser och militärer de hållit fångna, vissa av dem så länge som 14 år. Frigivningen och de tårfyllda återseendena slogs upp stort i colombiansk media. Nu i efterhand vet vi att kontakterna mellan regeringen och Farc vid denna tidpunkt redan hade inletts - de första mötena skall ha ägt rum på Kuba i februari. Samtidigt har krigshandlingarna från bägge sidor pågått med oförminskad intensitet, med bland annat Farcs väpnade blockad i Chocó första veckan i mars, och ett antal större bomboperationer från militärens sida. Enligt vissa bedömare har bägge sidor försökt stärka sina ställningar just inför ett eventuellt fredsavtal. Än så länge finns inget avtal om eldupphör och det verkar som om strider och fredsförhandlingar kommer att pågå parallellt.

Ramverk för fred

President Santos regeringstid har utmärkts av ett antal stora lagprojekt, avsedda att bereda vägen för ett fredsavtal. En de viktigaste är "Ley de víctimas y restitución de tierras" - en lag som erkänner existensen av en väpnad konflikt i Colombia, och konfliktoffrens rätt till ersättning för de skador de har lidit. Inte minst rätten att få tillbaka den jord de har tvingats lämna på grund av hot och våld från väpnade aktörer. En annan är "Marco jurídico para la paz" - ungefär "Ramverket för fred", som behandlar förutsättningarna för en eventuell avmobilisering av gerillan, däribland möjligheten att få förkortat straff i utbyte mot vittnesmål och möjligheten för före detta gerillamedlemmar att väljas till politiska förtroendeposter.

Dessa lagar visar att det finns en politisk vilja hos regeringen, men de har också kritiserats för att angripa problemet från fel håll: normalt sett brukar man ju först inledda fredsförhandlingar, och genom dessa komma fram till villkoren för avmobilisering - annars finns det ju inte så mycket kvar att förhandla om. På samma sätt är kompensation till konfliktens offer normalt sett något som ges efter det att en konflikt tagit slut och inte under pågående inbördeskrig. "Ley de víctimas" har visat sig ha en enormt stor betydelse, inte minst för att uppmärksamheten äntligen har riktats mot Colombias nära fem miljoner internflyktingar. Samtidigt förväntas människor återvända till sina byar och återta sin jord utan att något har gjorts för att garantera deras säkerhet. Många gånger återvänder internflyktingarna till just den situation som de en gång flydde ifrån, och de ledare som arbetar med jordprocesser är bland de människorättsförsvarare som är allra mest utsatta för mord, hot och våld. Och samtidigt som viktiga processer har inletts för att återlämna jord till de fördrivna, pågår ironiskt nog tvångsfördrivningarna i en omfattning som bara ökar.

Spöken från det förflutna

Både regeringen och Farc har alltså vidtagit åtgärder som visar på en vilja att nå ett slut på det över femtio år långa inbördeskriget. Men det finns också mycket misstro. Alla tidigare försök till fredsförhandlingar har strandat, och i vissa fall lett till katastrof. President Santos har uttryckligen sagt att han avser att inte upprepa tidigare misstag.

Med "tidigare misstag" syftar han antagligen framför allt på fredsförhandlingarna i Caguán 1998-2002. Vid denna tidpunkt var Farc militärt mycket starkare än nu och kontrollerade stora delar av Colombias territorium. För att förhandlingarna skulle kunna äga rum demilitariserades ett område något större än Schweiz i södra delen av landet. Men allt eftersom tiden gick började många tvivla på gerillans fredsvilja. Farc använde det demilitariserade området för att odla koka och stärka sina egna positioner och då avtalet skulle skrivas på dök deras representanter inte ens upp - en episod som har blivit känd som den "tomma stolen".

Fiaskot i Caguán gjorde att det under många år i stort sett var omöjligt att tala om fred utan att utpekas som sympatisör med gerillan, vilka i den offentliga diskursen kallades för "narkoterrorister" och inte tillerkändes några egentliga politiska drivkrafter. Varje tal om fredsförhandlingar sågs som ytterligare ett försök att vinna tid åt gerillan så att de kunde stärka sina positioner. En följd av dessa erfarenheter är att Santos redan från början har sagt att ingen del av Colombia kommer att demilitariseras, och följaktligen måste fredsförhandlingarna hållas utomlands. Förhandlingarna kommer att inledas i Oslo den femte oktober, men till sin huvuddel kommer samtalen att föras på Kuba.

Marcha Patriótica - ett nytt Unión Patriótica?

Även från gerillans håll har man skäl att vara försiktig. Under de fredssamtal som fördes under president Betancur, med början 1984, öppnades möjligheten för Farc att lansera ett politiskt parti. "Unión Patriótica" blev dock mycket mer än bara en politisk gren av Farc, då det nya partiet lyckades locka en bred vänster. Partiet vann platser på alla nivåer i valet 1986. Detta blev också början till dess undergång. Under de två påföljande decennierna utrotades partiet rent fysiskt genom att dess förtroendevalda och medlemmar, omkring 3000 personer, helt enkelt mördades. Händelser som organisationen Reiniciar anmält till den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter. 

 
Under våren 2012 lanserades en ny vänsterrörelse i Colombia: "Marcha Patriótica". Dess första demonstration i Bogotá i april lockade över 30 000 deltagare. Rörelsens krav är desamma som hos många urfolks- bonde- och i bred bemärkelse vänsterrörelser i Latinamerika. På många punkter överensstämmer de också med Farcs krav. Detta ledde naturligtvis redan från början till att rörelsen utpekades som startad och styrd av Farc, något som har tillbakavisats av Marcha Patrióticas ledare. Samtidigt finns det belägg för att Farc, åtminstone lokalt, har uppmanat eller tvingat personer att delta. Hur det än ligger till förutspås Marcha Patriótica, som sägs kunna mobilisera 300 000 personer över hela landet, spela en viktig roll i de framtida fredsförhandlingarna, och möjligen kunna integrera de avmobiliserade Farc-medlemmar som vill engagera sig politiskt.

Samtidigt är det omöjligt att tänka sig att namnet kan ha valts utan tanke på de associationer det väcker till Unión Patriótica. Vissa bedömare har uttryckt oro för att Marcha Patrióticas medlemmar kan förvandlas till måltavlor för den extrema höger som motsätter sig fredsavtalen. Förhoppningsvis är namnet den enda parallellen till det som i Colombia brukar betecknas som ett politiskt folkmord och ett av de mörkaste kapitlen i landets historia.

Hopp om fred?

Än så länge finns det dock skäl att hoppas att dessa förhandlingar skall kunna sätta punkt för inbördeskriget, inte minst eftersom Colombias näst största gerilla ELN också visat intresse för att delta i förhandlingarna. Men det är viktigt att komma ihåg att freden inte är vunnen bara för att ett fredsavtal undertecknas. En annan viktig erfarenhet att lära av är den misslyckade avmobiliseringen av paramilitärernas nationella paraplyorganisation AUC under 2000-talet, en process som kantats av oegentligheter. Trots avmobiliseringen har paramilitärerna fortsatt sin verksamhet och sin rekrytering, fastän under nya namn.

De sista årens fokus på konfliktens offer och internflyktingarnas situation är något positivt, även om det än så länge har gett få konkreta resultat. Förhoppningsvis kan ett fredsavtal påskynda processen med återlämnandet av jord till de fördrivna. Både jordfrågan och frågan om en sanningskommission och kompensation till konfliktens offer finns med bland de fem punkterna på den agenda som regeringens och Farcs representanter enats om, även om formerna för hur det skall gå till ännu inte är fastställda. Det är viktigt att det civila samhället, däribland offrens egna organisationer, kan vara med och utforma den process som förhoppningsvis leder fram till en varaktig fred.

Text: Ida Asplund, Kristna Fredsrörelen
Foto: Marco Suárez/Wikimedia Commons

Fakta

Illegala väpnade grupper i Colombia:

Farc: Fuerzas
armadas revolucionarias de Colombia, ungefär: Colombias revolutionära
beväpnade styrkor. En av världens äldsta och största gerillarörelser,
bildad 1964. Hade från början en uttalad marxistisk-leninistisk
ideologi, men har med tiden kommit att bli alltmer pragmatisk och
fokuserad på narkotikahandel. Beräknas ha omkring 10 000 medlemmar.

ELN:
Ejército de liberación nacional, ungefär: armén för nationell frihet.
Bildades 1964 och utgör Colombias näst största gerillagrupp med ca 5000
medlemmar. Marxistisk ideologi med starka befrielseteologiska inslag,
flera av deras ledare har varit radikala katolska präster.

AUC:
Autodefensas Unidas de Colombia, ungefär "Colombias enade
självförsvarstrupper": en sammanslutning av olika paramilitära grupper,
som bildades 1997. AUC stöddes av jordägare och narkotikabaroner som
hade intresse av att bekämpa gerillorna, men organisationen hade även
kopplingar till vissa politiker och delar av polis och militär. AUC
avmobiliserades 2003-2006, men lever kvar i form av det som från
regeringshåll kallas "Bacrim" eller kriminella band.

De fem punkterna på fredsagendan:

1) Jordfrågor och landsbygdsutveckling
2) Politiskt deltagande för före detta gerillamedlemmar
3) Slut på den väpnade konflikten
4) Narkotikaproduktion och narkotikahandel
5) Sanning och kompensation för konfliktens offer